thisisfreaky

I den stora staden som verkar så liten där har jag fastnat.
Där sitter jag fast, trots det att jag inget hellre vill än att fly härifrån. Med buss, bil, tåg eller flyg det spelar ingen roll, bara ta mig härifrån!
Röva bort mig till en främmande stad där de ansikten jag möter ser annorlunda ut varje dag.
Ta mig till en stad där försäljare står på torget och skriker ut sina grönsakspriser endast för mig men också till alla andra.
Ta mig till staden där folk passerar med ett leende och inte med iskyla i blicken. Snälla ta mig bara härifrån innan jag blir lika isande kall som alla andra människor som frusit fast i den stad de lovade sig själva att lämna.
Jag lovar och svär för deras skull och främst för min egen att jag ska hålla mitt löfte och fly härifrån.
För i den stora, lilla staden Östersund där händer ingenting. Och jag är en rastlös människa och jag behöver få livet omskakat för att sedan låta allt sjunka till botten igen.
Kom skaka min värld, vält den upp och ner. Låt upp vara ner och ner vara upp.
Låt ingenting vara som vanligt låt allt vara ovanligt.
Låt mig fly härifrån!

Låt upp vara ner och ner vara upp

Och tankarna har snurrar och snurrat i min skalle och frågorna har studsat fram och tillbaks igenom rummet utan att finna svar. Och händerna har slagit in i väggarna och rivit genom håret i ren frustration.
Orden du uttalat har skrikit mig i örat och lämnat mig med nedsatt hörsel,de tjuter nu som för att ständigt påminna.
Och blickarna du givit mig har fyllt mina ögon med tårar och lämnat mig tomögd.
Och känslorna som en gång fyllde mig med värme och sockerdricka för att sedan lämna mig som ett tomt skal gör nu uppror för att flyta upp till ytan igen.

Jag lovade mig själv att aldrig falla igen, men din plötsliga närvaro kan komma att resultera i ett handlöst fall. Skrapsår,skrubbsår, blåmärken och blod.
Eller kanske fångar du mig denna gång.

Kommer du nära eller håller du dig på avstånd?

Det känns som om denna helg varit den bästa på länge. För första gången på länge kände jag mig hemma igen när välbekanta armar omfamnade mig och lyhörda öron tog del av mina problem. När vi sedan skrattade så vi grät åt varandras fulhet gjorde det faktiskt ont i hjärtat när jag förstod hur mycket jag saknat dig.
Det bästa var att somna intill dig och höra dina andetag övergå till snarkningar. Men inte ens det lyckades irritera mig. Istället somnade jag med ett leende på läpparna åt att du ser ut som en knubbig liten kines när du sover.
Hilda är hemma i Östersund igen och det tackar vi för.

Hade även en riktigt trevlig kväll på News där man blev bjuden på cider av en skön kille som vunnit på momento och var ute och firade detta. När jag frågar om det var en stor summa han vunnit svarade han att det var 1200 kronor. Med tanke på hur nykter han verkade vara och antal cider han bjöd bort är min gissning att de 1200 kronorna redan är slut och att kontot dessutom gick back.

Tidigare på fredags kvällen satt jag, Magnus och Paula och rökte vattenpipa hemma hos henne och lyssande på musik och chillade och pratade om allt mellan himmel och jord. Riktigt trevligt!

Tänka sig att en litet handling eller ett litet ord kan rädda hela dagar och ge liv åt lycka i flera veckor. Bara genom att tänka tillbaks på denna lilla handling eller detta lilla ord som någon gjort eller sagt till just precis dig, för att uttrycka sin glädje,uppskattning eller kärlek får en att lysa upp som en sol. Det spelar ingen roll om mitt hår regnar sönder eller om flera timmars arbete flyger iväg med vinden. Bara genom att tänka på alla de fina saker jag fått sagt till mig får det mig att skymta solen bakom molnen. Men de är inte själva orden eller handlingarna som betyder mest, nej det är personerna som utfört denna handling eller uttalat detta ord. Det är ni som är solen efter regnet. Och det vill jag att ni ska veta.
Hur många gånger har ni inte räddat mig från undergång. Jag kan ärligt säga att ni tagit mig tillbaks till livet.
Ensam är jag svag och tillsammans är vi stark.
Varje gång ni ger mig chansen att betala tillbaks all den kärlek ni ger mig ska jag ta den och försöka göra det bästa av den. Men varken handlingar eller ord kommer någonsin få er att förstå hur mycket ni betyder. Om sanningen ska fram är kärleken till er och eran plats i hjärtat så stor att det svämmar över och sprider en behaglig värme i hela kroppen.
Efter regn kommer solsken, efter tårar kommer skratt. Ni är min sol och mitt skratt. Tack!

Vet du? För det gör inte jag?

Jag finner mig fortfarande stirrandes in i dina ögon med oförstående blick.

Jag kan le mot dig men du kommer aldrig le tillbaks. För fysiskt är du inget mer än ett foto i mina händer.

Vet du att jag slits itu när jag märker att du tynar bort. Ditt skratt ekar inte längre i mitt huvud, ditt ansikte speglas inte längre i mitt minne. Istället är Det fotografierna som jag desperat klamrar mig fast vid som dyker upp på min näthinna när jag vill minnas ditt ansikte.

Hela händelsen, hela din bortgång är för stor för att omfamna och förstå.

Allt känns bara overkligt och orealistiskt. Jag vet inte hur jag ska hantera de känslor jag själv inte får någon klarhet i.

Jag vill bara slita ut klumpen ur magen, stenen ur hjärtat. Men jag vill inte mista dig. Och just nu sitter en så stor del av dig i den klumpen och  i den stenen och jag kan inte kasta bort dig.

Jag vill bara falla ner i mörkret och slippa känna någonting. Vara helt omedveten om den verklighet jag lever i. Bara slippa existera.

För jag vet att jag aldrig kommer få leva med dig, nu är jag för alltid utan dig.

Your hand in mine föralltid Sofia - jag släpper aldrig taget!

Ett ord kastas bakom någons rygg,

Det är en stor stad, du är aldrig trygg.

En blick som följer vart steg du tar,

Fortsätt gå om du vill ha din värdighet kvar.

Akta dig för skuggor och mörka vrår,

I stora städer är det den som tager som får.

Glömmer du bort att tänka för en sekund,

Får du ångra det i nästa stund.

Se dig aldrig om, låtsas som om att det inte hörs,

Bara du klarar dig rör det dig inte om någon annans liv förstörs.

Men lilla snigel akta dig, du är aldrig utom räckhåll,

Nästa gång är det din tur hur bra du än spelar din roll.



I staden där man ser men inget säger

Under de få lediga minuter mellan skola och jobb har tanken slagit mig om och om igen. Faktiskt så många gånger att det börjat ömma.
Denna tanke har gått till många men har haft en och samma betydelse. Nämligen vänskap. Man förstår nog inte innebörden av sann vänskap förän man gått miste om den. Det är tragiskt men sant att man inte inser vad man har förän det är för sent. Jag säger inte att jag inte uppskattade mina vänner innan jag miste en av de närmsta. Men nu värdesätter jag dem så mycket mer. De är ens styrka när man annars inte skulle vara någonting annat än svag. De är ens glädje när man annars inte skulle vara någonting annat än olycklig.
Jag har haft många som själva kallat sig vänner men som aldrig betett sig som en sådan. Men nu vet jag bättre. De som nu omger mig är mina riktiga vänner. Mitt ljus i mörkret. Kalla det smörigt om ni vill, men jag vet inte hur jag annars ska kunna beskriva dem. Emelie, Liselott, Agnes, Towe och Hilda. Jag är så oerhört glad att just jag får vara eran vän.

Sådan mor sådan dotter... Jo tack!
Efter att ha plockat på oss av alla godissorter inne på Willys beger vi oss hemmåt. I bilen spelas gamla låtar och i samma ögonblick som vi åker upp på vår gårdsuppfart börjar en välbekant gammal låt ljuda i högtalarna. Mamma vrider genast upp volymen. Jag kastar mig ur bilen med dörren på vid gavel varifrån musik pumpas ut ur högtalarna. Väl medveten om att både grannar och annat folk kan se mig släpper jag loss på gårdsplanen. Mamma vill självklart inte vara sämre så hon följer mitt exempel och snart står vi båda och skakar rumpa samtidigt som vi sjunger högt och falskt.
Vad ska man säga. Sådan mor sådan dotter, eller kanske sådan  dotter sådan mor. Det sist nämnda skulle kunna få oönskade konsekvenser om min kära mamma skulle börja bete sig som mig. Då hade jag inte skrattat lite gott längre.
nej sådan mor sådan dotter så får det bli och det nöjer jag mig med.
Nu ska både mor och dotter fortsätta sitt lilla party på två i vardagsrummet. Både dammsugare och dammvippor fungerar som mikrofoner och sopkvasten blir en utmärkt elgitarr...  Fem ord mina vänner, jag säger bara fem ord - Anit no mountain high enough. Hell yeah!

Klockan 17.00 varje måndag - torsdag startar tävlingen mellan försäljarna på H1, mitt nya jobb. Vi sitter framför våra datorer med headseten på huvudena och talar ivrigt med våra kunder samtidigt som vi gestikulerar hej vilt. Det är som om personen i andra änden av telefonen får liv genom skärmen och vårt kroppsspråk talar det samma som om vi skulle stå öga mot öga med varandra.
Vi sneglar snett över våra datorskärmar för att läsa av varandras framgång och vi skrattar för att dölja vår egen nedgång. Det är en tävling och det är blodigt allvar. det är en vanlig arbetsdag på H1.
När klockan visar på rast och vi alla står i kö till kaffeautomaten skrattar vi åt varandras misslyckanden och glädjs åt varandras framgång, ibland med avund i rösten.
Femton minuter senare försöker vi sälja ikapp med varandra och vi tar till allt mer desperata försök. Ibland går det hem, ibland går det åt pipsvängen.
Korta snabbmeddelanden skickas runt till varandra för att checka av hur de andra ligger till.
Klockan nio står vinnaren klar. Och idag precis som alla andra dagar stod Oscar och triumferade med flest sålda böcker tätt följd av mig. Nedrans Oscar till att vara en så svårslagen försäljare.
Men vänta bara... hans tid på topp är räknad och snart ska jag stå som enväldig härskare på H1. ( moahaha)