thisisfreaky

Jag var duktig och trottsade tröttheten och övervann viljan att ligga kvar i sängen och tog mig upp. Jag drabbades först av chock då jag drog av mig täcket och kände kylan nypa i min fortfarande halvt sovandes kropp. Det var inte förän jag tagit mig in i duschen som jag öppnade ögonen och vaknade till. När jag duschat klart kände jag mig lite piggare. Men självklart skulle inte denna morgon få förbli så bra som den börjat.
Nej du, ett sms ändrade på det då det gick upp för mig att jag inte började förän 11.30. Jag lägger mig genast ner igen och somnar om.
När jag vaknar igen är jag sen och jag kommer 15 minuter för sent till den enda lektionen på dagen som f.ö bara var 40 minuter lång. Bra jobbat Sanna ,10 poäng till mig!

Efter den korta lektionen som faktiskt var riktigt intressant beslöt sig mina vänner och jag för att ta en runda på stan. Vi införskaffade en hel del glitter inför fredagen som bjuder på party med glitter tema. Kan bli kul! vi går in för det hela stenhårt.

Nu är jag så trött så jag bara sitter här och svamlar. Godnatt!

Sanna Frykman eller Dr. Phil som jag borde kallas efter denna dag har absolut ingen energi kvar i kroppen. Energin ligger kvar på fotbollsplanen borta i Orrviken. Eller vem vet, alla barnen jag undervisar äter troligtvis upp den till frukost i morgon och kommer tillbaks vildare än någonsin. Jag själv vaknar upp och känner hur barnens små tänder tuggar ihjäl min energi och det är knappt så att all världens kaffe kan få mig upp på fötter igen.
Och till er barn vill jag bara säga - Hoppas det smakar bra, för det gör då fan inte kaffet!

Jag förstår inte hur barn kan vara så aggresiva. Vart kommer all ilska ifrån? Vad hände med uppfostran?
 Herregud mina 4000 spänn i lön kommer inte räcka till hälften av alla sjukvårdsbesök jag kommer behöva efter att tvingats bryta isär högar av skrikande, sparkande och bitandes ungar.
Jag kan däremot satsa på ett framtida yrke inom psykologin efter denna veckas utredande samtal som garanterat förhindrat en unge eller två ifrån att ha ihjäl varandra.
Tack gode gud att det bara är en dag kvar, fast denna sista dag kommer antagligen bli jobbigast av alla. Alla barnen har nämligen svurit heligt på att de ska dränka mig med vatten. Det enda jag kan göra är nog att placera löparskorna på fötterna och springa för livet. Längtar inte tills lördag då jag kommer vakna upp med den grymaste träningsvärken jag någonsin varit med om.
Gud, giv mig kraft och lite av Forest Gump's snabbhet så ska jag nog kunna överleva morgondagen.

Sitter för mig själv vid dumburken och pratar lite smått med vänner och låter skön musik strömma in i öronen och få mig i rätt stämning så här på kvällskvisten..
Tänka sig att det kan vara så behagligt att låta musiken styra ens tankar och på så sätt också ens känslor för en stund.
Det är skönt när andra kan sätta ord på ens egna känslor genom sång när man själv inte kan få någon klarhet i saker och ting.
Det är skönt när ljudet som strömmar in sedan passar ihop så bra med känslan man nyss fått förklarat i ord. Det är som att man blir ett med musiken. Ett med sig själv och sin egentliga vilja.
Det går helt enkelt inte att lura musiken, det går inte att hålla undan sanningen. För musiken tar fram det innersta i dig och gör det skört...
Det är nog bäst att byta låt eller låta tystnaden råda, för jag gillar inte den sanning jag nu ser.
För det är en sanning som aldrig kommer att kunna bli mer än en hemlighet.


Foto: Sanna Frykman

Ett sms, några sekunders andnöd innan orden sjunkit in, en inre syn där blåljusen blinkar och ditt ansikte förvrids i smärta....
Lättnad, då jag får höra din röst. Jag kan inte avgöra om det är all medicin de troligtvis pumpar i dig eller bara gammal hederlig trötthet som slinker genom luren, men jag lider med dig.
''Det är inte lätt när det är svårt''

Kanske underlättar det lite att veta att så fort du är på benen igen så vet du vad som väntar. Kräftor,snapps och falsksång i massor . . Jag kan lova dig att jag står för falsksången efter alla snapps vi ska dra i oss. Inte för att det smakar bra men det är ett måste. Och du om någon har gjort dig förtjänt av både tre och åtta stycken förfriskare vilket du verkar behöva.
Och du kan räkna med att vi ska leva upp till vårt motto ''shit happends when you party naked''

Bli frisk fort, det är dyrt med krya på dig kort och presenter. Och om vi ska ha råd med det ovan nämnda kalaset är det bäst att du tar dig hem illa kvickt.

Jag Sanna Frykman kände idag för första gången på två år hjärtat slå dubbelt så hårt innanför bröstkorgen.
Detta berodde inte som ni nu kanske tror på en vacker pöjk, nej, detta var ett resultat av flera kilometers springande på endast 12 minuter.
Oh ja! Jag känner mig pånytt född. Jag välkommnar dig mitt nya liv med öppna armar, var vänlig stanna kvar i mitt liv tills jag och spegelbilden kommer bättre överrens. Du som får mitt hjärta att slå dubbelt så fort och hammra dubbelt så hårt var så vänlig och dumpa mig inte. Jag känner inte för att tröstäta just nu efter dessa sprungna kilometer.

Denna dag har jag stått framför en stor wokpanna vilket har fått mig att avsky denna maträtt som jag vanligtvis brukar dyrka för ett bra tag framöver. Med meterlång kö och en alldeles för långsam wokpanna som fick tiden att krypa fram likt en snigel då kön växte sig allt längre och längre utnämde jag mig själv till dagens kämpe. En titel som annars bara får bäras av de fotbollspelare som lottats fram bland de tiotal andra förhoppningsfulla oftast lika värdiga spelare. Men den förtjusning som de förväntas visa när deras namn ropas upp blev inte långvarig då de fick se det ganska tråkiga priset. Jag antar att det enda de verkligen brydde sig om var titeln och de hade nog hellre sett att de tilldelats en påse gott och blandat än en vattenflaska från milko.(om detta nu var priset)

Men hakunamatata gott folk, visa uppskattning och nöj er med det som erbjuds. ( även fast denna gott och blandat påse antagligen smakar bättre än en vattenflaska från milkos egna mejeri )

En dag återstår av Orrvikscupen där wok, korv och hamburgare flödar.... hallelujah!

Tröttheten snurrar i skallen och jag känner mig bitter för att två timmars sömn nyss stals ifrån mig.
Det var spikat och klart att sommarjobbet skulle dra igång 11.00 i morse. Men när jag stod med mascaraborsten i högsta högg kommer ett sms från ''chefen'' farandes där hon förklarar att vi ses klockan 13.00 istället. Livet känns bra surt ibland. Tur att Lars Winnerbäck får morgonen att kännas lite bättre. Jag har nyss upptäckt denne mans musik och nu spelas den varenda lediga stund.


''Kom inte för nära, du vet hur det blir
Nu har jag mitt och du ditt revir
Och du vet hur jag mår
Jag skyndar mig långsamt iväg hem till mitt
Jag måste sova på saken
Våren har vaknat, men drivor i vitt
ligger kvar över taken

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras''

Dagen bestod av möten med vänner jag inte träffat på allt för länge.
Simon betalade tillbaks sin ''skuld'' och jag är numera ägare till ett par solbrillor så här lagom till det fina vädret.
Nej just det så var det ju inte, men det skulle sitta fint med lite sol så här innan skolan drar igång igen för sista gången.
För många innebär sista året på gymnasiumet en hel del panik och frågetecken inför den kommande friheten som jag vill kalla den. Jag har alltså ingen ångest överhuvudtaget vad det gäller ''endast'' ett år kvar i skolan. Tvärtom, jag tycker att ett år låter som en evighet. Det som däremot fyller mig med ångest är att se på när alla lämnar Östersund och uppfyller sina drömmer ett år innan mig, utan mig. Det svider lite inombords att de flesta som ligger mig nära om hjärtat försvinner ifrån mig. Och med tanke på att de tar med sig deras hjärtedel när de åker kommer nog jag sluta som ett enda stort tomhål.
Jag känner mig inte redo för att möta tidiga mornar, sena dagar, tonvis med läxor. Jag vill föralltid stanna kvar i mitt nuvarande sommarlov. Men jag vill samtidigt växa upp fortare än vad tiden tillåter. Lämna Östersund, bosätta mig i den stad som drar. Och istället för att motvilligt sätta mig i skolbänken i Östersund vill jag ivrigt kasta mig bakom skolbänken i Göteborg, dra på mig de vita sjukhuskläderna och känna att jag gör något av betydelse.
Jag vill komma hem till något som är bara mitt, som känns som mig och som gör mig hel.
Jag hoppas att detta år går fort, jag hoppas att jag kan hålla mig närvarnade och inte falla in i sömn och göra allt på autopilot. Snälla rara sommarlov, kom fort tillbaks till mig igen...

Att natt efter natt ligga och vända och vrida mig runt i sängen tills täcket snurrat sig runt mig som en stor gummisnodd börjar bli långtråkigt, för att inte tala om uttröttande.
Det måste vara något allvarligt fel på kontakten mellan min kropp och min hjärna. De måste tala olika språk vad det gäller både ett och annat för de verkar missförstå varandra mest hela tiden.
Om kroppen skriker sov och hjärnan skriker håll dig vaken är det näst intill omöjligt att somna eftersom att det är hjärnan som styr. Sömn är en ond cirkel full av tankar som nu för tiden snurrar runt i skallen fortare än någonsin.
Jag antar att det enda man kan göra är att snällt ligga och vänta på bättre tider.

När man väl somnat tar man pendeln från rummet och in i en annan ibland realistisk men oftast totalt orealistisk värld.
När dörrarna öppnas hörs en röst som välkommnar en till drömvärlden för endast 20 kronor tur och retur.
När jag sedan vaknar utbredd över den 120cm breda sängen med kuddarna spridda över rummet och täcket ihopknölat i en hög och håret ståendes åt alla vädersträck är denna resa som bortblåst. Det är ju som lite märkligt att man kan spendera nästan 12 timmar i en så kallad drömvärld utan att nästan aldrig minnas mer än 5 minuter.
Den där hjärnan är allt en bra märklig manick.
Godmorgon världen och godmorgon lars winnerbäcks låt lycklig och förvånad