Freaky ångest
Dagen bestod av möten med vänner jag inte träffat på allt för länge.
Simon betalade tillbaks sin ''skuld'' och jag är numera ägare till ett par solbrillor så här lagom till det fina vädret.
Nej just det så var det ju inte, men det skulle sitta fint med lite sol så här innan skolan drar igång igen för sista gången.
För många innebär sista året på gymnasiumet en hel del panik och frågetecken inför den kommande friheten som jag vill kalla den. Jag har alltså ingen ångest överhuvudtaget vad det gäller ''endast'' ett år kvar i skolan. Tvärtom, jag tycker att ett år låter som en evighet. Det som däremot fyller mig med ångest är att se på när alla lämnar Östersund och uppfyller sina drömmer ett år innan mig, utan mig. Det svider lite inombords att de flesta som ligger mig nära om hjärtat försvinner ifrån mig. Och med tanke på att de tar med sig deras hjärtedel när de åker kommer nog jag sluta som ett enda stort tomhål.
Jag känner mig inte redo för att möta tidiga mornar, sena dagar, tonvis med läxor. Jag vill föralltid stanna kvar i mitt nuvarande sommarlov. Men jag vill samtidigt växa upp fortare än vad tiden tillåter. Lämna Östersund, bosätta mig i den stad som drar. Och istället för att motvilligt sätta mig i skolbänken i Östersund vill jag ivrigt kasta mig bakom skolbänken i Göteborg, dra på mig de vita sjukhuskläderna och känna att jag gör något av betydelse.
Jag vill komma hem till något som är bara mitt, som känns som mig och som gör mig hel.
Jag hoppas att detta år går fort, jag hoppas att jag kan hålla mig närvarnade och inte falla in i sömn och göra allt på autopilot. Snälla rara sommarlov, kom fort tillbaks till mig igen...
