Ack så svårt
och huvudet har redan fallit in i sömn.
Jag tvingar kroppen att hålla sig fast vid vaket tillstånd,
och försöka ta in all information som måste fastna där.
Men det är svårt, ack så svårt,
då längtan efter sängen och kudden och det obeskrivligt comfortabla täcket är det enda som upptar hjärnkapaciteten.
Jag är så trött, så trött efter en dålig natts sömn,
och jag förbannar de kvarvarande dagarna tills jag står helt snurrig av både lycko och alkohol berusning på studentflaket.
Det finns så mycket att göra men det finns verkligen ingen ork.
Jag ger nog upp nu trots att det ökar risken för ett dåligt betyg i morgon
godnatt!
Passivitet
eller kanske misslyckades
med att dela med mig av mina tankar här.
Under de sex dagarna och tjugotre minuterna har tiden färdats i illfart
men ska jag vara ärlig känns dessa dagar och minuter endast som några få.
Ni förstår,
jag har låtit passiviteten slagit rot i mig och växt sig fast i marken.
Och eftersom att tiden inte tar hänsyn till detta har den passerat utan mig.
Jag börjar känna paniken röra sig inom mig,
det är så mycket som står på spel,
men passiv som jag är ( utan att kunna rå för det) kommer allt gå förlorat.
Jag vet det redan, det handlar bara om att kunna acceptera detta faktum.
Dock är acceptansen om att förlora något som för stunden är obetydligt, lika svårt,
som att förlora något betydelsefullt.
För allt är egentligen av betydelse.
Jag kan förneka detta,
men det är även jag som förlorar flera gånger om, genom att göra just detta.
Vi blev som dom andra
Jag bad om en förändring
jag fick en sådan.
En negativ sådan.
Och nu måste jag acceptera något nytt när jag ännu inte förstått att något blivit gammalt.
Hur ska något sådant vara möjligt
när allt verkar vara just omöjligt.
Både känslor och önskvärda slut.
''Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra ''
Förd bakom ljuset av illusioner
Det har aldrig varit min mening att svika förhoppningar,
men att inte kunna skilja på vad som är på riktigt och på vad som är en illusion,
det har resulterat i att allt för många av dessa förhoppningar plockats isär till inget annat än bevikelse.
Men tro inte att jag går ostraffad för detta,
för precis som er,
kastas jag själv mellan verklighet, förhoppningar, besvikelse och frustration.
För jag vet inte säkert, även fast det antagligen är så säkert att alla andra redan insett,
förutom jag.
Att vi endast är en illusion.
Men jag är kanske alldeles för indragen i förvirringen av alla dessa förhoppningar och besvikelser
att jag fört mig själv bakom ljuset,
och inte längre kan se klart,
jag ser endast i illusioner...
(Club 8 - Jesus walk with me kan vara den finaste låten på länge)
Bara jag räddar er
De tårar som rullar ner för min hals tillhör ej mig,
de fångades bara upp av min halsgrop då ni grät ut mot min kind.
Jag saknar styrka,
men jag är ändå frivilligt den som håller er upprätt på benen,
trots det att mina egna skakar av utmattning.
Er olycka blir min olycka då skuggor bosatt sig under era ögon,
och min rädsla för att se er försvinna ner i mörker,
får mig att lysa starkare än någonsin för er,
och all energi går åt till er,
och lämnar mig inte tillräckligt kvar,
för att orka lysa åt även mig....
Hatälska
jag vet heller inte om det är så viktigt att egentligen veta.
Vad man gör måste ändå vara det som känns bra just då,
och då spelar allt annat egentligen ingen roll.
Vad vet jag?
Jag vet detta...
Att jag hat - älskar regnet.
Jag älskar hur det lämnar gatorna tomma och tysta,
och låter mig vara inget annat än mig och mina funderingar och reflektioner.
Men jag hatar hur det blöter min kropp och tynger mina kläder.
Dock älskar jag hur det frigör frihetskänslan inom mig,
men jag hatar hur det ibland framhäver allt dystert.
Trots det älskar jag hur dropparna skiljs åt vid marken för att återfinna varandra i en pöl.
Men jag hatar hur dessa pölar ibland blockerar min väg och dyker upp oinbjuden i min sko.
Eller egentligen varken hatar eller älskar jag regnet.
För det kan ju inte vara möjligt att så starka känslor ska väckas till liv av något så simpelt som regn.
Därför måste jag ta tillbaks vad jag redan sagt och påstå detta: jag gillar och jag ogillar regnet.
Eller nej, jag gillar när det regnar men jag ogillar regnet.
Sofia
Jag borde med lätthet kunna skriva ner de senaste dagarna här,
men de senaste dagarna har varit för känslomässigt starka för att försöka förstå sig på...
De två år som passerat verkade försvinna då två års dagen fick det att kännas som själva dödsdagen.
Och jag försvann.
In i mig själv och bak i tiden.
Och jag insåg att jag ännu inte förstått,
undrar om jag någonsin kommer att förstå
att du aldrig kommer att komma tillbaks igen...
Sofia Andersson du har den största platsen i mitt hjärta
Två år
nedbruten till inget mindre än ingenting.
Befinnandes i ett stadie helt utan kontroll,
Så utesluten från verkligheten att ingenting längre spelar någon roll.
Slagen till backen av en oväntad förlust,
liggandes på botten utom räckhåll för tröst.
Oförmögen att acceptera hur verkligheten kommit att se ut,
då det inte finns att återfinna ett önskvärt slut.
Sviken av högre makters orättvisa,
då de stal en vän och valde att glädjen förvisa.
Två år i morgon och jag vet inte vart jag ska ta vägen
