Låt mig bli en ful maskros,vissna och spridas med vinden
I hope it's something worth the waiting,
'Cause it's the only time that I ever feel real.
Jag tror inte du vet för jag visste inte själv.
Men nu inser jag som resultat av känsloupproret du skapat inom mig.
Jag klandrar inte dig,
du har dina skäl.
Men jag kan inte låta bli att önska att jag fick vara en ful maskros som tillslut vissnar och sprids med vinden.
Jag vill fly här ifrån
Det är inte rättvist
inte någonstans!
Du är inte rättvis,
du får inte räcka mig din hand om du bara stannar ibland.
Mina tankar är inte rättvisa,
när de klamrar sig fast vid ditt minne,
Det är inte rättvist att tomrummet du efterlämnat,
ekar till svars i både drömmar om natten och dagen.
Det är inte rättvist när jag så gärna vill skita i dig,
men inte klarar av att släppa taget.
DET ÄR INTE RÄTTVIST
Hälsade på min mamma i hennes nya lägenhet för första gången här om dagen.
Det går inte riktigt att sätta fingret på den känslan som väcks till liv.
För ibland vill jag skrika,
ibland gråta,
ibland stänga er ute för att slippa känna överhuvudtaget.
Men ibland vill jag även hålla om er båda två och låtsas att allt är som vanligt.
Varför kan inte allt vara som vanligt?
Längst in i hörnet
Jag vill sova bort den största delen av min tid,
slippa ta tag i både känslor och liv.
Längst in i hörnet eller längst ut i kanten,
i fall om att du skulle vilja lägga dig bredvid igen...
I morgon är det 100 dagars, har bara ett mål i sikte.
Sprit löser alla problem och jag och Emelie har många vilket kommer resultera i en galen mängd alkohol konsumtion.
Vi ses bakom mina ögonlock
Vi ses bakom mina ögonlock
Och nu....
Dagar blev till veckor på bara några sekunder,
Och veckor blev till år på bara några minuter.
En känsla olik alla andra växte fram.
Fånig och fnittrig värmde den mig.
Närhet blev en självklarhet,
Ej längre fanns ensamhet.
För du fanns alltid hos mig.
Tätt intill,
Tryggt intill,
Under samtal som varade tills morgonen knackade på dörren.
Och nu...
Är inget självklart längre
Nu finns bara ensamhet.
Fånet och fnittret har ebbat ut
Och morgonen verkar alltid för långt borta.
Du är för långt borta.
Men jag accepterar och jag förstår
och jag vill att du ska må bra.
Ord,för stora men ändå för små för att framföra
men jag har även knölat ihop lapparna
och raderat de sms
och stängt ner din konversationsruta på msn där ordet fastnat.
Och jag har svalt tårar hela dagen och de har bildat en klump i magen.
Det är så svårt att inte veta,
och det tär att famla i mörkret, speciellt om man är mörkrädd som jag.
Jag gillade det ljus du införde i mitt liv,
därför känns det jobbigt att se hur lågan dör ut.
Jag vill bara få veta säkert
även om jag så får veta att alla ljusen brunnit ut.
En dröm, en verklighet
För klockan kan tyckas tickat fram till godmiddag.
Men eftersom jag vaknat nyss borde jag kanske säga godmorgon.
Eller kanske borde jag skriva godnatt eftersom det enda jag önskar att få göra är att somna om igen.
Och sedan förbli fast i en dröm som kan tyckas bättre än den verklighet jag vaknade upp till.
Sömnpiller kanske inte är en så dålig idé trots allt när allt kommer omkring.
Den där drömmen var trots allt, allt jag önskar mig för tillfället.
Ett stort jävla sträck över hela den komplicerade skiten som tagit över mitt liv.
Ett stort sträck över saknad efter förlorad närhet.
jag vill vara en del av den lösningen.
lycka är obeständig
Befinnandes på gränsen, balanserandes på några cm av kvarvarande hopp.
trasig redan innan jag slagit i backen.
Bortkopplad från livet men fånge i tankarna och känslorna.
Olycksladdad från topp till tå,
redo att explodera, eller varför inte implodera?
Osäker på dina ord,
som förövrigt är det enda som cirkulerar i min skalle.
Säker på att all lycka är obeständig och så även du.
Jag vill vara lycklig
Misshandlad av livet
Jag skulle nöja mig med något mellanting.
Någon sort balans som inte får en att vilja kräkas upp sitt eget hjärta.
Men sedan när fan fann man balans i ett onyktert tillstånd i en skitstad som denna?
Har väl aldrig hänt och kommer antagligen inte hända mig eftersom jag bara drabbas av bakslag och misshandlas med knytnävar av livet itself.
Hela jävla kroppen är blåmärkt av livets brutalitet och orättvisa.
Kanske vore det bästa ändå att helt enkelt spy upp det där jävla hjärtat som envisas att slå innanför bröstkorgen.
Så länge du är med mig
Och det gör inte ont så länge du är med mig,
varför är du inte med mig?
Varför?
Jävla skitkomplicerade skitliv.
Jag hatar när allt raseras
Fantomsmärtor
men egentligen bryr jag mig mer än någonsin.
Jag önskar att jag inte brydde mig överhuvudtaget,
att jag kunde se på då allt går förlorat.
Men dum som jag är fortsätter jag vänta,
Jag vet ju redan att jag förlorat,
men grattis du vann visst mina tankar.
Och där rör du dig okontrollerat.
Jag vill bara stänga av den del du övervann.
Men precis som folk som mist en kroppsdel men fortfarande känner fantomsmärta i den kroppsdelen
smärtar fortfarande din förlorade närhet.
Jag tänker låtsas att jag inte bryr mig och lyssna på Håkan när han sjunger
''Du förtjänade en nominering för rollen du spelade''
Blunda för alla blickar
att minnas känslan av din närvaro,
Att rädslas över falska ord,
som givits plats i mitt bröst.
Att inse att någonting var ingenting.
Att vänta
för att undermedvetandes hoppas.
Ochalla vet att förhoppningar är till för att krossas,
och att väntan är till för att kväva.
Jag kvävs
inte bara av din ovisshet,
utan även av den frustration som ligger i mitt bröst och expanderar i oroväckande fart.
Befinner mig på gränsen till explosion.
Och även av smärtan att möta er blick och numera se er som två främlingar.
Både för varandra och i mina ögon.
Jag är en främling i mitt eget hus,
som inte längre känns som ett hem,
utan mer som ett känslofängelse.
USCH!
Chanslöst och öronbedövande
En viskning ökade i styrka,
och ekot skrek till svar i det tomrum ni efterlämnade.
Trots det ljudisolerade filtret runt hjärtat
nådde de öronbedövande tonerna in,
och skördade det hopp dom där fanns.
Ingenstans,någonstans
hade vi en chans...
Ingenting och alldeles för mycket
Jag skyller på den enkla anledningen att så mycket hänt fast det egentligen inte hänt någonting.
Eller kanske har det hänt alldeles för mycket, känslomässigt!
För att slippa tänka på hur ont det gör i mitt eget hjärta äter jag miljontals godishjärtan,
i hopp om att de ska lida mer än mig.
Och jag tror att min önskan om att slippa känna någonting slog in delvis.
Fast nu känner jag mig bara tom och livlös.
Skratten existerar men de fyller ingen känslo-funktion,
Inte ens då Håkan räckte mig en ros eller tog min hand kände jag mig lycklig.
Jag hade längtat efter den känslan som alltid infinner sig då han sjunger rakt in i hjärtat.
Men inte ens han lyckades få glädjen till liv.
Jag förstår inte hur ett hjärta kan klara av besvikelse efter besvikelse,
så mycket saknad och svek,
tomhet och ångest.
Jag förvånas varje gång jag känner det slå
Oförlåtligt att släppa taget
Jag kommer aldrig förlåta livet för dess relation till döden.
Hand i hand, vandrandes genom folks liv för att plötsligt släppa taget.
Låta folks liv falla handlöst för att krossas mot marken.
Det finns ingen rättvisa.
Psykologisk kullerbytta
Livet är en enda stor psykologisk kullerbytta,
man finner ofta sin omgivning cirkulerandes runt omkring sig.
Man finner ofta sig själv yrslig och åksjuk efter alla varv.
Tro det eller ej,
men efter två år av sömnbrist ska jag äntligen få hjälp.
Inte den sorts hjälp som söver min kropp framställd i ett labb,
nej den sorts hjälp som bedövar mitt huvud och fryser alla tankar.
Genom samtal skall jag äntligen återfå min sömn och energi.
Låt två veckors väntan gå fort
för att sedan låta sju veckors behandling ge effekt.
Snälla låt det fungera!
Ett steg frammåt, två steg bakåt
Allt oftare på senaste tiden har jag önskat mig något som stänger av all kontakt till mina känslor.
För vad är meningen med att känna när det enda som känns är smärta och ångest.
Det är svårt att tänka positivt när allt runtomkring är negativt.
Och varje medgång innebär två nya motgångar, två steg tillbaks.
När allt lyckligt och vackert rasseras.
Förlåt mig
Alltid lika förvirrande
då det hjärta som skulle glömma påminns.
och jag förstår aldrig hur ett par ögon kan ha sådan effekt.
Önskar bara att modet fanns för att skrika ut vad som egentligen kanske är uppenbart,
men läpparna förblir orörliga och tystnad är det enda som hörs.
förlåt mig för min feghet, dumhet och svaghet.
förlåt mig!
Känslokrock och hjärnskakning
Bedövad av den rädsla som äter sig igenom min kropp,
förvränger synen,
blockerar hörseln,
och tar över kroppskontrollen.
Förlorad i trafikkaoset känslorna skapat,
då de ignorerade överslaget från grönt till rött.
Överkörd av förhoppningar,
som aldrig visade sig vara trafiksäkra,
endast krossat glas på vägen.
Världen snurrar ostabilt som resultat av känslokrocken,
och jag undrar om inte hjärnskakning är ett faktum.
Paranoid
Att vänta är att hoppas
Förhoppningar slutar alltid i besvikelse.
Rädsla för besvikelse gör en paranoid
genom att vara paranoid skapar du din egen besvikelse.
Jag hoppas.....
Luften fryser snart till is
Men trots det begav sig jag och Faten ut för att förvara den fina vintern i form av ett foto.
Någon sade mig att vintern skulle bli rekordkall,
jag sade att det går jag inte med på.
För då är vintern inget ännat än kall och jävlig.
Nu är den ju iaf vacker.
Nu har min kropp återigen bestämt sig för att strejka mot all ångest som där bor.
Den är visst högljudd om kvällarna då kroppen vill sova,
den håller visst kroppen vaken hela nätter.
Och efter den lilla sömn kroppen slutligen fick vaknar den upp och skriker efter medicin mot magont och huvudvärk.
Sedan stannar den hemma från skolan och bygger upp om möjligt ännu mer ångest.
Jag vill inte mer!
Inte idag
''Suck, måste städa''
Det finns så många måsten och det finns så lite ork.
Nu så här i efterhand inser jag att allt inte är så jobbigt när man väl tagit tag i saken.
Men det är ju just det,
att ta tag i saker och ting som kan känns så avlägset när man ligger nyvaken i sängen.
Och det känns fortfarande avlägset , trots det att jag nu faktiskt sitter i sängen halvt påklädd.
Jag vet att alla skolböcker som ligger gömda under sängen någon gång måste dammas av och arbetas igenom,
men inte idag.
