How could it be any other way...
Någonting innuti
säger ifrån nu,
jag tror det är hjärtat som inte längre vill.
jag tappar bort mig själv,
slagen orkar nog inte pulsera en dag till.
Olycka står och väntar på mig vid ett övergångställ,
vi är bekant sedan förr,
den går med mig genom mörkret
följer mig till min dörr.
Det är otrevligt att inte bjuda in en gammal vän i värmen
men den glömde lämna kylan utanför.
Trots lager av täcken fryser jag på insidan,
jag tror en del av mig dör.
Jag bytte stad för att avverka det sista av mina nio liv där jag kände mig hel,
nu plockar jag ihop bitar av mig själv
utan att förstå hur allt än en gång kan kännas fel.
Lycka är visst obeständig ändå,
var det dumt att tro att den känslan kommit för att stanna
när den rann så lätt genom fingrarna,
trots att den var nära nog för att känna på.
Jag får aldrig lyckas
men heller aldrig ge upp.
Kan det vara så att ödet dömt mig till att föralltid känna hopp som övergår till förtvivlan?
Inte konstigt att jag början tvivla,
på meningen med att resa mig upp efter varje slag,
kanske bör jag helt enkelt ge efter och acceptera ett nederlag.
säger ifrån nu,
jag tror det är hjärtat som inte längre vill.
jag tappar bort mig själv,
slagen orkar nog inte pulsera en dag till.
Olycka står och väntar på mig vid ett övergångställ,
vi är bekant sedan förr,
den går med mig genom mörkret
följer mig till min dörr.
Det är otrevligt att inte bjuda in en gammal vän i värmen
men den glömde lämna kylan utanför.
Trots lager av täcken fryser jag på insidan,
jag tror en del av mig dör.
Jag bytte stad för att avverka det sista av mina nio liv där jag kände mig hel,
nu plockar jag ihop bitar av mig själv
utan att förstå hur allt än en gång kan kännas fel.
Lycka är visst obeständig ändå,
var det dumt att tro att den känslan kommit för att stanna
när den rann så lätt genom fingrarna,
trots att den var nära nog för att känna på.
Jag får aldrig lyckas
men heller aldrig ge upp.
Kan det vara så att ödet dömt mig till att föralltid känna hopp som övergår till förtvivlan?
Inte konstigt att jag början tvivla,
på meningen med att resa mig upp efter varje slag,
kanske bör jag helt enkelt ge efter och acceptera ett nederlag.
Det var en gång...
...en sommar som övergick i höst...
