thisisfreaky

Mina ögon är kameralinser
och jag söker skärpa i en allt för oklar värld.
Ibland känns allt överexponerat och solklart,
andra gånger fruktansvärt underexponerat och bottensvart.
Det enda som tycks göra underverk i mitt fotografi
är han med ögon som alltid genomskådar mig.
Som alltid står klart synligt och perfekt exponerad framför mig.

J
a
g
älskar
h
o
n
o
m

Männskor kan ibland kännas mil bort, när de borde vara några millimeter nära.
Men istället för att blåsa liv, suger ni ut själen min.
Och då undrar jag om ni ens förstår hur hela er värld bara snurrar runt er egen axel,
istället för runt någon annans hjärta.

J
a
g
vill ha er
t
i
l
l
b
a
k
s



copyright (©) Sanna Frykman

Vi lever i tresamhet,
du jag och rädslan.

För att en dag vakna upp till ensamheten.

Ibland glömmer jag bort att leva i verkligheten,
då tankarna börjar andas min luft,
och syresättningen i huvudet sjunker och endast en tanke i taget kan hållas vid liv.

Det är realismen mot ens värsta farhågor i kampen om sanningen.

En människas rädslor får oss ibland att blunda för sanningen,
och tappa greppet om verkligheten,
och istället klamra oss fast vid våra hjärnspöken när vi borde fly från deras skuggor.

För alla vet ju att de försvinner i dagsljus.

Trots det kan jag inte styra mina tankar från hjärtats mörkaste hål.

För det är dit rädslan för mig,
rädslan att en dag vakna upp till en värld utan dig.

Men när jag öppnar ögonen och låter dagsljuset översvämma alla mörka hjärtehål,
då ser jag bara dig och jag skäms för min egen förmåga att inte kunna lita på kärleken,
att lita på att jag inte kommer övergivas igen.

Förlåt mig älskling, du betyder mer än allt för mig.

Livrädd att gå vilse
igen
blicken lämnar aldrig kartan,
och kanske är det på detta sätt jag irrar bort mig och missar livet.

Men allt är nytt,
jag håller fast vid gammalt.
Även om gammalt stulit min chans till förnyelse allt för länge.

Ibland är det lättare,
att leva i det svåra,
än att kasta alla gamla kartor
och upptäcka ett helt nytt liv utan riktlinjer.

Men det är också så gammalt hittar tillbaks till mig
på bekanta vägar,
när jag försöker trampa upp orörd mark.

Om det inte vore för rädslan
att fastna i något mellanting,
skulle jag riva sönder de vägar jag redan trampat sönder,
jag skulle bränna allting.

Men jag börjar förstå
att ouppklarat
alltid kommer lämna frågor obesvarade.

Det är dags att bläddra fram till sista sidan,
och läsa facit nu.

Flyttfåglarna som har bott i mitt bröst,
slagit sina vingar i försök att fly,
slagit mig blå.

De är fria nu
följde med andra flyttfåglar söderut,
lämnade andra sönderslagna hjärtan att sluta längta bort,
för att istället känna sig hemma.

Med varsin nyckel och gemensamt nyckelhål,
låser du upp alla dörrar jag stängt bakom mig.
Nu fattas bara mattan i hallen som välkomnar mig hem.

Visst stormar det på insidan ibland,
men jag vet att efter stormen,
kommer du med lugnet.

Det regnar inom mig,
ute är det septembersol.
Trots det kan jag inte undgå att drunkna invändigt.

Tiden ska visst läka,
mitt hjärta har blödarsjukan.
Är man dödsdömd då?

Viljan håller mig i handen,
lyckan står på andra sidan vägen.
När vi korsar den hand i hand kör ett förflutet över oss.

Jag befinner mig i mellanlandet,
inte levande,
inte död.

Jag förstår inte varför jag aldrig får korsa vägen,
det spelar visst ingen roll hur många gånger jag ser mig om,
jag undkommer aldrig mitt förflutna...

Du säger att mina läppar smakar salt,
jag förstår inte varför jag gråter.
För du är lycka.

Kanske varje tår som lämnar kroppen
för med sig lite av det förflutna.
Så jag tillslut kan korsa vägen och omfamna den lyckliga samtiden.

Jag älskar dig