thisisfreaky

Det regnar inom mig,
ute är det septembersol.
Trots det kan jag inte undgå att drunkna invändigt.

Tiden ska visst läka,
mitt hjärta har blödarsjukan.
Är man dödsdömd då?

Viljan håller mig i handen,
lyckan står på andra sidan vägen.
När vi korsar den hand i hand kör ett förflutet över oss.

Jag befinner mig i mellanlandet,
inte levande,
inte död.

Jag förstår inte varför jag aldrig får korsa vägen,
det spelar visst ingen roll hur många gånger jag ser mig om,
jag undkommer aldrig mitt förflutna...

Du säger att mina läppar smakar salt,
jag förstår inte varför jag gråter.
För du är lycka.

Kanske varje tår som lämnar kroppen
för med sig lite av det förflutna.
Så jag tillslut kan korsa vägen och omfamna den lyckliga samtiden.

Jag älskar dig