Dränker mig, inifrån och ut
Gjorde magplask in i olyckan igen,
då alla fasader rasade samman som om de inte vore annat än luft.
Den söker sig ner genom lungorna med samma kvävande effekt som om den färdades i vatten,
och dränker mig.
Inifrån och ut,
tills det att kroppen är överfull och olyckan slutligen tränger sig ut i form av en tår.
Tillåt mig sluta ögonen och blinka bort vad som fuktar mina kinder.
Skitliv, igen
Bryt inte ytspänningen
Balanserandes på utsidan av min egen känlobubbla,
livrädd att minsta lilla felsteg ska bryta ytspänningen och bidra till ett återfall,
ner i bortträngda känslor,
och avbrutna tankar som aldrig fått tagit ut sin rätt på sinnet.
Att öppna ögonen och möta en ny dag känns lika riskabelt varje gång,
Det bränner skönt och behagligt
Duschade bort en halv kväll,
sittandes i ett badkar omsvept av ett svart draperi.
Lät vatten så hett att det svedde min hud koka blodet därunder.
Satt orörlig och lät vattnet skölja bort alla svek och lögner ur min kropp,
förundrades över hur hettan lämnade röda spår på min hud men ändå inte smärtade,
utan brände skönt och behagligt.
Vattenångan reste sig upp ur badkaret och översvämmade badrummet,
lade sig sedan som ett hölje över speglarna och lät mig slippa möta min egen blick.
(Tack och lov för att jag inte står för varmvattenkostnaderna,
då skulle jag inte kunna stå för så mycket mer sedan.....)
Då hjärtat nätt och jämnt slår
De vackraste ögon blå slöt sig för att inte öppnas igen,
Ett hjärta slog sitt sista slag och jag återsåg aldrig min vän.
Bortom mitt synfält vilar hennes leende,
Så vacker borde inombords och till utseende.
När jag sluter ögonen finns hon där,
Återspeglad som den Sofia hon är.
Saknaden skär i hela kroppen så pass att hjärtat nätt och jämnt slår,
Och när luften tar slut är hon den enda som förstår.
Med en enda känsla förmedlar hon ett budskap,
en odödlig vänskap.
Så länge hennes skratt ekar i mitt inre,
Och vetenskapen om att livet bara är något mindre.
Så fortsätter jag mitt liv medvetandes om att hon är med mig,
Trots det att varken ögon ser, eller öron hör dig.
Hon är alltid runt omkring mig.
Mellan snålblåst och vattenpölar
Jag har irriterats av slaskvädret men glädjts av asfalten som börjat visa sig under snöslasket.
Jag har huttrat och svurit över de isiga vindarna som dragit genom både staden och hjärtat.
Men jag har också stannat upp då jag befunnit mig i lä och låtit solen tina upp mitt inre och mitt yttre.
Jag har hatat vattenpölarna då de letat sig in i mina skor och dränkt mina strumpor,
men jag har också uppskattat dem då jag haft skavsår i mitt hjärta och kunde avreagera mig i dem.
Om man resumerar den senaste tiden kan man alltså finna en rätt jämn balans mellan snålblåst och vattenpölar,
ena dagen har dominerats av skratt och fjäderlätt hjärta då andra dagar övertagits av tyngre tankar.
Så jag tänker helt enkelt fortsätta balansera på kanterna till vattenpölarna tills jag trillar i för gott..
Rädda mig från ovisshet
krama istället mina tills de skiftar färg.
Håll om mig även om jag protesterar,
för kroppen vet inte vad hjärtat vill.
Tillåt mig inte gå vilse i min egenskapta förvirring,
för där försvinner jag föralltid.
Rädda mig från min egen ovisshet,
då den livnär sig på min lycka.
Vad att önska i en omöjlig sits?
denna lösning är egentligen en omöjlighet,
men i samband med en kropp som skiftar mellan värme- och kylattacker är ingenting just omöjligt.
Vad kan vara verkligt i ett rum som fått liv då tempen överstigit 37 grader och lite till?
Allt jag vet är att du må vara overklig då någon annans ord är på riktigt.
jag vet inte längre vad att önska,
ni har försatt mig i en omöjlig sits.
Med varsin hjärtebit i handen, redo att förstöra.
I en död och enslig stad
Vandrandes på frusna gator genom en död och enslig stad utan någon vid min sida.
Tystnaden skrek mig i öronen och fick mig att höja axlarna mot öronen i ett försök till skydd.
Men den fortsatte ringa i mina öron likt tinnitus.
Med händerna i fickorna för att undvika att kylan skulle fresta i sig av mina fingrar och färga dem blå lyckades jag nätt och jämnt ta mig hem med balansen i behåll.
Isen låg nämligen på lur under ett tunt snötäcke och gjorde flertal försök till att slå mig till backen.
Jag undrade i min ensamhet hur jag skulle handla om jag skulle falla.
Högst troligt skulle jag ligga kvar ett tag och se upp mot himmlen.
Kanske söka efter tecken.
Kanske reda ut kaoset i mina tankar medans jag förfrös min kropp,
eller kanske rent utav förbanna den isfläck som lyckats med sitt mål att fälla mig till marken och fördubbla antal blåmärken på min kropp...
Eftersom detta aldrig inträffade så vet jag inte svaret, antagligen skulle jag göra lite av varje av det ovan nämnda,
Nej slut på funderingar nu och godnatt, ännu en helg är slut och ännu en vecka i helvetet ska avklaras.
Sov gott bakom era ögonlock
Borttappat hjärta sökes
detta eftersom att spegelbilden skvallrar om min svarta tunga.
Färgad av min egen lögn.
Hur ska en människa klara av att ljuga för sitt eget hjärta?
Men den känsla som brukade fylla eländet i bröstkorgen börjar nu ersättas av frustration.
Men om denna frustration beror på saknaden eller det faktum att du fortfarande finns belägen i hjärtat,
det kan jag inte avgöra.
Jag vet bara att de val jag gjort på sistone hade sett annorlunda ut om den sista tidens händelser aldrig existerat.
Nu är det förbannade hjärtat halverat igen.
Borttappat i all förvirring fyra ögon kan skapa.
FAN
Ett löfte,Ett farväl,En andra chans
Jag ska försöka lova mig själv något denna kväll,
Att punktera mitt hjärta och låta dig sippra ut.
Du tar för stor plats i ett sargat hjärta som aldrig kommer få återse ditt.
Adjö
Nu när jag lovat mig detta,
finns det återigen plats för förnyelse.
Plats för en andra chans...
Välkommen
Endless you
Du ska veta att jag försöker glömma,
radera och utplåna känslan av fingrar mot hud.
Du ska veta att jag försöker fly genom lögner,
försöker intala hjärtat om att tomrummet alltid funnits där.
Herregud varför finns det där?
Varför är inte du här?
Vad jag inte förstår...
Fyra timmar av total tomhet under en drömlös och tankelös natt.
Jag ska inte säga att jag ogillar tomheten för den låter mig vila.
men jag kan heller inte säga att jag ogillar tankarna och drömmarna för de håller mig vid liv,
samtidigt som det är dem som dödat mig allt för länge.
Jag tror jag börjar komma tillbaks till vad man kan kalla ett liv,
vad jag inte förstår är varför inte tankar och drömmar kunde överge det gamla livlösa livet,
och följa med mig till ett liv innehållandes lite mer livsgnista.
Lite mer känslor.
Försiktigt denna gång
Jag vill gömma mig bakom mina händer,
kika fram mellan fingrarna i smyg för att bedöma om allt är säkert.
Betrakta dig i hemlighet när du tror att jag stirrar blint in i mina handflator,
känna dragningskraften och låta förtroende sänka dem försiktigt,
Försiktigt denna gång.
Behind blue eyes
känner jag mig säker samtidigt som jag är fullkomligt livrädd.
Vi vet nog båda var vi står,
när idag känns precis som igår.
Men jag tror inte att tillit till varken varandra eller oss själva ännu fötts.
Av rädsla att dö ut till inget mer än vad vi var igår...
Besök
Perry kom på besök
Och vi grillade Ahlgrens bilar ovanför värmeljus och förundrades över hur roligt det kunde vara
Där hör jag hemma
Men när sömnigheten släppt kom insikten smygandes,
Jag hör hemma här.
Första natten i lägenheten var varken bra eller dålig,
som vanligt tillät min kropp mig inte att somna in utan istället låg jag och lyssnade till fotsteg och snarkningar ovanför.
Allt tar sin tid och tillslut somnade jag med huvudet mellan två kuddar.
Jag är på riktigt
utan
det är faktiskt verklighet.
Och när jag nyper mig i armen är det enda som händer att ett rött märke bildas för att sedan bli blått.
Och när jag ser mig omkring fladdrar ljusen jag tänt om jag blåser mot dess håll.
Det är på riktigt!
Jag är på riktigt,
sittandes i min lägenhet.
Det känns t.om som om det vore möjligt att sova normalt en natt i denna underbara etta på 48 kvm.
Trots det att jag vill springa runt,
spika,hammra, ge fan i alla grannar som med all säkerhet skulle se till att få mig vräkt om jag gjorde det halv ett på natten/morgonen.
Sjunga på Håkan låtar för full hals tills mörkret utanför försvann och ljuset tränger in genom mina persienner.
Men jag ska behålla den bit förnuft jag fortfarande har kvar och kan kalla för mitt,
och lägga mig i min säng, läsa några rader eller varför inte hela boken om allt vackert folk skrivit om Håkan H istället.
Godnatt goda vänner med nyklippta pojkfrisyrer och krossade som hela hjärtan.
Godnatt!
Fötterna på jorden
och jag tvingades landa på fötterna igen.
I morgon flyttar jag som sagt till lägenheten och OJ nu måste det ske en drastiskt förändring i mitt liv.
Jag får panik, riktig obehaglig sådan
när jag nu inser att pengar är ett måste för att kunna leva själv.
Pengar, dessa jävla papperslappar kommer bidra till svåra panikattacker framöver då de inte kommer räcka till, till allt jag vill.
Allt jag vill, gud jag vill så mycket men det jag vill mest är ändå att behålla lägenheten.
Jag kommer leva varje dag i frihet och skräck.
Livrädd att mista friheten och frälst av att leva i den just för stunden.
Nej gud snälla rara låt mig klara detta, jag behöver detta...
Jag vill leva med frihet i mitt hjärta istället för ångest.
Där fjärilar brukade flyga
Please put me at ease
now my soul is ready for peace
Usch vad svårt det är att avstå från saker man verkligen vill ha,
det är en sak att vilja ha materiella saker och ting,
Det är något man kan spara ihop till och slutligen införskaffa.
Men hur gör man med de saker som inte går att köpa för alla pengar i världen?
När det man hade inte längre är något annat än tomrum,
inget annat än saknad som yttrar sig i magsmärtor där fjärilar brukade flyga.
Hopplöshet,hjälplöshet,ensamhet,
kanske något av det värsta jag vet.
Nyckeln till frihet
Det är obeskrivligt att befinna sig på vintriga gator med kylan tätt trängande inpå,
men ändå
känna hur något fortfarande värmer inom mig.
Det måste vara glädje som sprider sig från det hjärta jag nyligen fann fullt av frost,
och med nyckeln till friheten i min hand förväntas den expandera
för att slutligen explodera
i en skrattattack
En ärlig sådan.
På onsdag flyttar jag till min lägenhet
Adjö elände!
Jag andas,jag känner, jag lever
att blunda för känslor och låta kärlek vara blind.
Just nu orkar jag inte hoppas längre
för förhoppningar har alltid krossats i slutändan om de tillhört mig ifrån en början.
Allt måste raseras har jag insett, upplevt, hatat och gråtit över.
Det ledde till att mitt liv tog slut,
MEN NU, nu börjar det om igen...
och ingen är gladare än mig.
Jag är glad igen, jag andas och jag känner igen.
JAG LEVER IGEN!
Jag flyttar och jag lämnar alla problem bakom mig
