Det där man aldrig sätter fingret på
halvt närvarande,
ibland en aning för närvarande.
Fullkomligt dåsig i huvudet av för lite sömn och för mycket tankar.
Men tankarna börjar bli mina vänner och bekanta sig med mina sinnen.
Kroppen däremot känner fortfarande ingen tillit till dessa,
så om natten när allt ska bearbetas motarbetar min kropp dem.
Och jag vaknar upp till en ny dag med svidande ögon och utan ork.
Men jag kämpar på,
koncentrerar mig på andra saker och ting för att hålla avstånd till ''det där man aldrig sätter fingret på''
och tro det eller ej.
Inspiration börjar komma till mig.
Så om ett tag eller två kanske bilder går att återfinna här igen..
Om ändå tiden kunde springa förbi mig
På repeat
Och repeat verkar vara den funktion som drar mest energi för tillfället.
Jag upprepar alla om och men för mig själv om och om igen,
för jag är rädd att jag glömt något ord
eller någon handling som ger mig de bevis jag egentligen aldrig vill finna.
På repeat är mina dagliga rörelser,
i ett försök att få tiden att gå lite fortare än mig själv.
För jag vill få vakna upp millimeter och inte mil ifrån den där tryggheten igen.
Ljusstrimmor
Idag träffades jag av ljusreflektionerna ifrån en ensam reflex,
Och jag tänkte att ljus kanske trots allt går att återfinna
i de mest oanade tillfällen när vi upplever allt som mörkast.
Med detta vill jag säga att en liten strimma ljus fann sin väg in i hjärtat idag,
detta utan direkt anledning.
Men den lilla ljusstrimman tillät mig andas utan tryck över bröstet från och med det att jag slog upp mina ögon.
Och den känslan
den har jag saknat.
''In the end, its these small things that you remember. Little imperfections, that make them perfect, for you''
Sekunder, minuter, timmar och dagar.
Alla går de förbi mig ute på gatan utan att se åt mitt håll.
Tiden tar ingen hänsyn till en vilsen själ på en asfalterad gata.
Och jag vill inte betrakta tiden vid sidan om då den tillslut blir till månader.
Istället önskar jag att den stannat upp då vi var millimeter ifrån varandra.
Allt handlar om att våga tro, att våga hoppas.
Jag vågar inte ens andas.
För jag är livrädd att när jag andas ut kommer slaget i magen komma,
och jag kommer ligga där och smaka på asfalten.
Och förbanna mig själv för att jag hoppades att allt skulle ordna dig tillslut.
''In the end, its these small things that you remember. Little imperfections, that make them perfect, for you''
(Förlåt mig för att jag tvivlar,
förlåt mig för att jag inte vågar tro,
förlåt mig för att jag skriver om något som inte angår någon annan än oss)
Mannen i den vita hatten
''Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov''
''Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö''
Det där tomrummet
blev jag beroende av en vinterdrog..
Det är bara det att vad som höll mig varm inombords,
nu försvinner ifrån mig.
Det går visst inte att fly undan den,
den där förbannade kylan som alltid ska bekämpas med någon slags värme.
Jag har sagt det förut och jag antar att jag kommer få upprepa mina egna ord ytterligare gånger,
då jag säger att varje gång något förflyttat min blick
en bit utanför mörker och fått mig att försöka på nytt så försvinner detta något eller i detta fall någon
i samma stund som jag börjat känna annat än smärta igen,
i samma stund jag börjat leva en dag i taget igen...
Jag vill helst slå runt omkring mig,
döda den där känslan som sitter på mina axlar och hånler.
Men slå ut i tomma intet förändrar ingenting.
Om ändå allt vore just ingenting nu....
Min vinterdrog
Kan det vara så att jag funnit mig en vinterdrog,
stark nog att hålla mig kvar så pass nära
att mina läppar vilar mot din bröstkorg?
Tillräckligt stark för att känna mig överbevisad
då varje ut- och inandning pressas mot mina läppar och får mig att inse att det faktiskt går att överleva.
För jag känner ju dina andetag
jag känner ju dina hjärtslag
jag hade bara glömt hur det var,
hur det faktiskt kändes
att själv vara vid liv.
Tredje gången gillt
Ibland känns allt bara alldeles för meningslöst,
tungt
och ångestladdat.
För att jag ska orka andas luften utan att den misshandlar min kropp,
då den tar sig in luftvägarna för att sedan rinna med blodet,
och nå ut till varje millimeter av mig.
Det skrämmer mig
att avgrunden jag betraktat på avstånd,
nu stirrar mig i ögonen.
Jag vet aldrig om varje ny dag ska bli den avgörande dagen,
den dagen då jag helt tappar fattningen om livet...
Inte igen, inte en gång till.
För mig existerar inget tredje gången gillt,
vad det gäller att resa sig ur det där mörkret som naglat sig fast i huden.
För mig är tredje gången gillt något helt annat...
Ooh child things are gonna get easier
Ooh child things'll get brighter
Ooh child things are gonna get easier
Ooh child things'll get brighter.
Someday yeah, we'll put it together and we'll get it undone
Someday when your head is much lighter
Someday yeah, we'll walk in the rays of a beautiful sun
Someday when the world is much brighter.
En känsla av noll
Varje dag är en balansgång mellan en känsla av noll och ett leende
mer än så vågar jag inte berätta
