thisisfreaky

Hjärnspökena står åter vid min säng,
täcket räcker återigen inte till,
hur många varv jag än vrider och vänder hittar jag inte tillbaks till min plats.

Jag hatar den här staden
den får mig ur balans.

Hjärtat kämpar för att hålla sin egen rytm och inte falla tillbaks in i stadspulsen.

Jag trodde jag dött tillräckligt många gånger för att börja leva igen.

De lovar en himmel blå,
men himmlen är långt borta, den går ej att nå.
Bakom mina ögon växer molnkroppar likt cancerkroppar,
de skymmer min sikt.
Staden kanske badar i solljus men jag drunknar i dess närvaro.

Folk letar efter min blick,
men blicken flackar ner i backen.
Varje gatusten bär mitt namn, och jag känner era steg i hjärtat.
För det var länge sedan staden slutat kliva på mina tår.

Andetagen fastnar i halsen,
jag vågar aldrig andas ut.
Jag som lärt mig gå med huvudet högt, faller nu ihop som ett korthus bara du blåser på mig.

Minnena är fysiska,
det tog inte lång tid innan de övergick från psykiska.
All tragik pulserar genom mig med hjärtslagen.
Jag trodde ett års rehab från den här staden skulle förändra allt,
men molnkropparna förökar sig på insidan,
glädjen jag kände är beslagtagen.

Den återfås först igen,
när jag lämnar den stad som en gång ägde mig,
tills dess att jag beger mig HEM.