Snötäcke
snön har lagt sig som ett täcke över allt för att dölja och så småningom få oss att glömma, allt där under.
Jag borde lägga mig under täcker och låta det dölja mig.
Under snötäcket kippar det begravda efter andan, jag tror inte att allt där under finner sig i att kvävas till döds.
Under mitt täcke har jag gjort små lufthål där luften får sippra in.
Men trots det kväver er närvaro mig.
Foto: Sanna Frykman
Tatueringen
Som om jag inte vore mer än luft som man med lätthet kunde passera igenom, passerar musiken genom mig.
Explosion in the sky - vackrare musik får man leta efter
Min tatuering your hand in mine är en låt av dem. Jag valde inte den texten bara för att jag gillar låten utan för att den betyder så oerhört mycket. Den är tillägnad min vän Sofia. Och varje gång jag hör den tänker jag på henne och saknar henne, och känner hur mycket hon betyder. Och nu när den texten sitter på min handled känns det som om hon alltid kommer följa med mig. Your Hand In Mine
Bilderna från Poppel
Efter att ha väntat och väntat på bilderna fick jag dem äntligen idag.
Roligt att se resultatetet
Alla kläder är från Poppel
Ärr
Det är en sak att cyklat omkull på fyllan och slå hål på knät och få ett fult ärr.
Och det är en sak att genomgå en lätt operation där läkaren klantar sig och fulmärker din kropp.
OCH det är en sak att en läkare räddar ditt liv genom en operation som ger dig ett ärr.
Jag kan inte låta bli att låta ansiktet förvridas i fula grimaser orskade av en växande irritation som sprider sig genom kroppen i illfart då planer om ersättning för ärr kommer upp.
Varför,varför VARFÖR tänker man ens tanken på att kräva pengar för något man själv orsakat och som kroppen bildat för att du inte ska blöda ihjäl?
Visst, helt okej, och med all rätt om läkaren klantat sig och fulmärkt dig.
Men varför tänker man ens tanken på att kräva pengar för ett ärr orsakat av ett ingrepp som räddade ditt liv?
Du hade ju kunnat valt att avstå från den operationen om det nu är så psykiskt nedbrytande med ett ärr ( som f.ö är fint) och dött istället. Eller?
Det är inte nödvändigt att kräva pengar för något så simpelt som ett ärr. Låt pengar gå till dem som behöver de istället.
Jag tror att killen med tredje gradens brännskada i hela ansiktet hellre skulle ha valt det lilla ärret på knät än ett helt demolerat ansikte.
Tänk på de ärren som faktiskt betyder något, dessa ärr behöver nödvändigtvis inte vara fysiska. De kan lika väl vara psykiska. Det händer saker här i livet som är så oerhört tragiska och orättvisa. Saker som orsaker så mycket mer skada än ett litet ärr på ditt knä. Folk lider, PÅ RIKTIGT!
Och ni klagar över ett litet ärr... Skäms!
Åh vad skönt att få det sagt (på sin blogg av alla ställen)
Your Hand In Mine - på plats!
Sedan
förvåning!
De små sammansatta nålarna som rörde sig igenom min hud orsakade inte alls den smärta jag förväntat mig. Det gjorde inte ens ont. Eller jo en gång, Den sista bokstaven i en väldigt betydelsefull mening.
Your Hand In Mine
Och nu sitter den på min handled och fyller mig med värme och påminnelse. Varje dag!
Nöjd tjej
Laglös
Jag slänger blickar mot klockan varannan minut. Och sakta men säkert minskar antalet timmar tills den ska sitta på min handled. Min tatuering.
I morgon 10.00 är det dags och jag är så nervös att jag inte ens är nervös. Mest orolig över att det ska bli fel.
Tänk om det blir fel
Men Gud Sanna sluta tänk, du gör ju inget annat!
Nej jag vet, men jag styr inte över mina tankar, de strövar fritt i mitt huvud. Följer sina egna regler och lagar. Fast ibland undrar jag om de är laglösa eftersom de ALLTID bryter mot de moralregler jag satt upp.
Men när jag tänker efter (förstås) så kan jag inte dra någon annan slutsats än den att jag hellre tänker för mycket än inte alls. Trots det att jag ibland önskar att jag kunde slippa tänkandet. För om man inte kan tänker kan man ju omöjligt inte veta vad man vill. Även fast jag aldrig verkar veta det.
Och nu tänkte jag för mycket igen!
Borde sova, ska sova.
Godnatt!
Shit,det är vinter!
Och istället för att ta tag i saker och få dem ur världen har jag låtit dem staplas i en stor hög.
Denna hög ligger nu och gnager på mitt samvete och slår mig i magen. Och bara genom att låta ögonen vila på denna enorma att-göra-hög försvinner all redan obefintliga energi ut i tomma intet.
Det finns ingen ork till varken skola eller jobb.
Därför finner jag mig själv omkring vandrandes på autopilot. Helt fantastiskt och obegripligt att jag ens orkar med mig själv. Eller att någon annan gör det.
Jag märkte inte ens när det blev vinter, jag fann mig själv helt plötsligt ståendes i mitten av en snöstorm här om dagen.
Jag förstod ingenting
Men luggen ville inte ligga kvar på sin plats då en snöblandad vind drog förbi och tårna kändes som is i mina svarta converse.
Shit! Tänkte jag och vaknade upp ur min dvala. Det är vinter!
Skugga
Jag är regernade biobiljettsmästare på jobbet.
Tre vunna än så länge
Passade på att använda en av dem igår då jag och min febersjuke vän gick och såg patrik 1,5.
En måbra film, vilket passade ypperligt!
Den rör sig längst väggar och golv alltid lika ljudlöst.
För att i nästa sekund förflytta sig spårlöst.
En obefintlig person
Alltid ståendes inom riskzon.
Närvarande men obetydlig,
Men ändå så oerhört personlig.
Alla försök till kontakt misslyckas då den flyr åt motsatt håll,
Alltid onåbar och full av kontroll.
Högst ett steg bakom i alla situationer,
Alltid skiftandes i mörka toner.
Sofia <3
De vackraste ögon blå slöt sig för att inte öppnas igen,
Ett hjärta slog sitt sista slag och jag återsåg aldrig min vän.
Bortom mitt synfält vilar hennes leende,
Så vacker borde inombords och till utseende.
När jag sluter ögonen finns hon där,
Återspeglad som den Sofia hon är.
Saknaden skär i hela kroppen så pass att hjärtat nätt och jämnt slår,
Och när luften tar slut är hon den enda som förstår.
Med en enda känsla förmedlar hon ett budskap,
en odödlig vänskap.
Så länge hennes skratt ekar i mitt inre,
Och vetenskapen om att livet bara är något mindre.
Så fortsätter jag mitt liv medvetandes om att hon är med mig,
Trots det att varken ögon ser, eller öron hör dig.
Är hon alltid runt omkring mig.
Your Hand In Mine - Föralltid!
Hjälp mig upp
Allt jag måste ta tag i har slagit mig till marken och cirkulerar nu ovanför mitt huvud som för att jävlas.
Jag sträcker mig efter dem men får inte grepp om något.
Alla slår de undan mina fingrar istället för att hjälpa mig upp.
Så jag ligger kvar och struntar i allt istället och inget blir gjort.
Handlingsförlamad.
Your hand in mine
Jag tror inte att jag har förstått.
Jag vet vad som hänt men det är fortfarande overkligt.
En saknad som inte får plats i hjärtat utan tränger sig ut i form av en tår.
Ibland vet jag inte om jag ska stå upp eller ligga ner för smärtan sliter i min kropp och blockerar min hjärna.
Det är ofattbart och overklighets känslan gör det omöjligt att acceptera när allt jag vill göra är att skrika ditt namn. Ha dig tillbaka.
Jag vill tro att du ser ner på oss eller t.om finns bland oss.
Jag önska bara att jag kunde se dig, höra dig.
Your hand in mine föralltid Sofia - du finns i mitt hjärta nu och föralltid!
Djupa andetag
Ögonlocken börjar tynga och tankarna börjar domna.
Ett bra tecken, det betyder att de inte stör när jag väl ska krypa till sängs.
Luften kändes ren när jag gick genom min mörka stad,
Jag drog djupa andetag och kände luften rensa undan alla hjärtestenar.
stegen kändes lätta och fria.
Jag kände mig fri och ville stanna kvar och frysa tiden.
Men tiden är hal och lurig och slinker en mellan fingarna när man som mest vill hålla den hårt.
Det är förutbestämt att tiden ska gå fort när man har roligt.
och tiden flög mycket riktigt iväg och var slut innan den egentligen börjat.
Solen hann inte ens gå ner
Jag hatar att jag älskar er
Ibland talar mina kära vänner om för mig vad jag egentligen redan vet men envist förnekar.
Visst, vänskap är bra och t.om livsnödvändigt men ändå skrämmande då de aldrig låter sig luras av en fastklistrad fasad. De kan mig utan och innan, de avslutar mina meningar.
De ser rakt igenom mig.
Inget undgår dem.
Men detta måste ju vara den egentliga anledningen till varför vänner är så oerhört viktiga.
De låter sig inte luras och det allra viktigaste, de tillåter mig inte att lura mig själv.
Efter att ha argumenterat för min sak i evigheter och genom tusen ord, lyckas de ändå spräcka min lögn med ett enda. Och därefter analyserar de mitt leende som jag diskret försöker gömma bakom min halsduk.
Och de slår triumferande ut sina händer i luften och säger - Vi känner dig för bra för att du ska kunna lura oss.
Jag hatar när ni gör så, jag hatar det så mycket att jag älskar er.
SO WHAT I'M STILL A ROCKSTAR
Uttråkad, tusen myror springer under huden. En önskan om att varje vardag kunde vara en fest.
Kanske borde skita i alla regler och moralregler. Göra något helt oväntat och extremt. Utanför regelboken.
Bara för att chocka alla.
Är så in-i-helvetes-jävla-less på vad folk tycker och tänker.
Funderar på att genomgå en extrem omvandling som resluterar i att alla tappar hakan. Och innan någon hunnit öppna käften för att klaga eller snacka skit ska jag täppa igen den med deras egna jävla-regel-bok.
Hur orkar man leva efter oskrivna lagar där ingen får vara olik de andra.
Det är tragiskt,patetiskt och jävligt fegt.
Shit!
Skit Östersund, jag dör av tristess.
Vart åker man om man vill att varje dag ska vara kaos,upp och ner och fylld av fest?
I morgon är det skola IGEN och när veckan är slut är det fest IGEN. Helgerna är så roliga och fulla av frihet att veckorna blir till en enda händelselös, skittråkig evighet.
Bra att aggressions blogga och få folk att tro att man har en eller jävligt många fler skruvar lösa.
Men SO WHAT! Jag bryr mig ungefär minst!
Dumjag!
Närhet om så bara i korta sekvenser.
Det anses vara fel och till viss del är det också det. Lagomt e bäst har jag hört!
Så var inte fallet.
Dumjag!
Helgen var i alla fall sjukt rolig och full av skratt och idiotiska grejer.
Jag gillar sånt!
Lipsill
Hade fel bokningsnummer till tågbiljetterna och höll sedan på att missa tåget.
Men när de väl satt där och såg lyckliga och alldeles rödblommiga ut av stress så blev jag med ens en lipsill.
Jag stod där på perrongen och surplade efter luft som en fisk utan vatten.
Mina närmsta, mina bästa åkte ifrån mig. Lämnade mig själv i min skolbänk och i min stad.
Jag hoppas att allt går bra, jag hoppas de har den bästa tiden i deras liv.
Jag hoppas de kommer hem NU för jag saknar dem redan så jag spricker.
Puss och Gud, Allah, änglar, djävulen och alla andra. Låt inget hända dem!
Andnöd, en meter från att vara död
Vaknade och lät tröttheten övertala mig att ställa om klockan och ge mig en halvtimmes till sömn. Kände inte ens beslutsångest utan sjönk utan vidare problem tillbaks in i min dröm. Väldigt annorlunda sådan.
Vaknade återigen men beslöt mig denna gång för att ta mig in i duschen för att fortsätta halvsova där.
Vaknade till av andnöd då munnen fyllts av vatten. Dags att rycka upp sig tänkte jag och gjorde det.
Liftade med en ''kompis kompis'' till skolan och det höll på att bli det sista jag gjorde här i livet.
Det är visst halt ute upptäckte jag till min förfäran då bilen tappade fäste och höll på att frontalkrocka med en mötande minibuss. Bra start på dagen!
Lugnet innan stormen
Man förbereder sig för det värsta, även fast man vetat hela tiden.
Ena stunden skymtar jag någonting, en efterhängsen rörelse eller ett ord. Men kort därefter avlägsenhet.
Tänka sig att livet kan vara ett sådant frågespel.
När ersattes de lätta frågorna av miljoner tankar och funderingar.
Av tvivel?
Vart tog de snabba enkla Ja och NEJ svaren vägen?
Lugnet innan stormen råder
Yrsligt dagdrömmeri
Fyra timmar senare, en bombhotsupplevelse rikare och 80 kronor fattigare. Eller 130 för att vara exakt, så finner jag mig nu sittandes med min tekanna och ett fånigt flin på läpparna i ett slumrigt tillstånd. Ögonen hotar att överge mig snart och sängen är minuter bort.
Summering av dagen - Bra händelserik dag!
30 minuter - Piice n Löve
30 minuters sömn efter en evighets väntan...
Frustration är bara förnamnet då alarmet bröt den korta sömnen.
En natt till och jag blir galen!
-
Nu har jag suttit och försökt kvävt mina skratt då jag kollat igenom nyupplagda p&l bilder på lektionstid. Läraren föreläste om fotografins historia och jag vred mig av fniss och kvävda asgarv i min stol längst fram i salen.
-Visste ni att fransmannen ... var den första att ta ett foto
''nej, visste du att bilderna på Hildas facebook är det roligaste jag sett''
Bortom min kontroll
Återigen låg jag vaken och såg tiden räkna in morgondagen.
efter ett tusen varv mellan täcke och lakan var det bara sekunder kvar.
Jag hörde en stegrande signal som sökte sig in i mitt omtumlade men klarvakna sinne.
Öppnade ögonen för att återse vad jag redan sett de senaste timmarna.
Prövade mina ben men insåg att all energi följt med tiden när den tog slut.
Jag slöt ögonen igen.
Missade alla lektioner förutom den sista. Sedan fikade jag med Fasica på Tings. Sen begav jag mig ''hem''
Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du får skrika om du vill,kalla mig vad du vill.
Men jag tror inte att det är vad du egentligen vill.
På sistone har vi kommit närmare varandra och för första gången på länge har jag kännt att blodet i våra ådror är detsamma.
Men att stå nära gör allt dubbelt så skört.
Och det filter som tidigare rensade dina ord släpper nu igenom dem.
Du vet att det tar, så vad krävs det för att du ska förstå innebörden av dina ord och handlingar?
Man lever bara två gånger
För att minska skuldkänslorna spenderade jag hela två timmar svettandes och svärandes på Friskis och Svettis. Inte illa!
Min käre mor följde med mig och tvingade kvar mig på ett andra pass när jag var på väg att tuppa av efter det första. Vilken tur att jag gjorde det eftersom att synen av hennes viftande armar som flög åt alla möjliga håll samtidigt som hon försöker skaka rumpan i takt med ledarna fick mig att bryta ihop i tårar. Skrattandes så pass att jag nästan ramlade omkull.
Mycket riktigt, vi var på danspass!
Jag ska låtsas leva nyttigt tills nästa helg då alkoholen kommer förstöra min ''vältränade'' kropp ännu lite till.
Man ska leva livet och som min käre vän sa
- Man lever två gånger, andra gången som fet för att man söp så förjävligt i sitt första liv.
Hoppas han har fel för jag har inga planer på att rulla fram i ett nästa liv. Då får det hellre vara.
Lögnen varken förbättrar eller underlättar sanningen
En hemlighet som inte var menad att avslöjas men som ändå rinner ur mig som ord.
Kanske tror jag att jag kan lura mig själv till att acceptera sanningen genom att upprepa den gång på gång.
Jag köper min egen lögn. Det står mig dyrt.
För ibland speglas min svärta tunga i spegeln - Sanningen själv.
och jag kommer till insikt om att lögnen varken förbättrar eller underlättar sanningen
Den gör det bara svårare
Fånge i min egen stad
Allt jag vill är att packa det lilla engagemang jag har kvar och hoppa på första bästa tåg härifrån.
Lämna kvar allt som tynger
Remember she never leaves you
If you look upon the sky at night,
And see a star which shines so bright,
Then you know you have found something beautiful,
A lost friend, trying to help us all.
By guiding us through the night,
She wants us to follow the light.
If she could, she would beg us not to fall down in sorrow,
And if we fail today there's a new day tomorrow.
And when your heart feels deep frozen and heavy as a stone,
Then you can look upon the sky and reach out cause you're not alone.
She is always near,
If you just let her, you don't have to fear.
And when she gives you a sign,
Believe it, and you will find
That she's more than a memory in your mind.
And when missing her is pushing your strength over the edge,
When you look around, and desperate trying to find pledge.
Close your eyes and see her laughing in front of you,
Think of everything you've been through.
Remember she never leaves you.
Min stjärna - Kom änglar och ta mig till henne, ge mig en chans!
Det enda jag kan göra är att sluta mina ögon och önska att jag fick se in i dina när jag öppnar dem igen.
Det enda jag kan göra är att fortsätta blunda för att slippa inse sanningen när jag öppnar ögonen.
Du slets ifrån mig. du försvann, utan en chans till farväl.
utan en chans till en sista omfamning utan en chans att få memorera ljudet av ditt skratt.
När man är chanslös,hjälplös och maktlös blir allt lätt meningslöst.
Jag önskar så gärna att få återse dig att livet, verkligheten ibland ifrågasätts.
saknaden blir till frustration och en sådan enkel sak som att andas blir till en svårighet.
sårbarhet
Ensam är ingen stark men ensam är det enda jag känner sig.
