Ärr
Det är en sak att cyklat omkull på fyllan och slå hål på knät och få ett fult ärr.
Och det är en sak att genomgå en lätt operation där läkaren klantar sig och fulmärker din kropp.
OCH det är en sak att en läkare räddar ditt liv genom en operation som ger dig ett ärr.
Jag kan inte låta bli att låta ansiktet förvridas i fula grimaser orskade av en växande irritation som sprider sig genom kroppen i illfart då planer om ersättning för ärr kommer upp.
Varför,varför VARFÖR tänker man ens tanken på att kräva pengar för något man själv orsakat och som kroppen bildat för att du inte ska blöda ihjäl?
Visst, helt okej, och med all rätt om läkaren klantat sig och fulmärkt dig.
Men varför tänker man ens tanken på att kräva pengar för ett ärr orsakat av ett ingrepp som räddade ditt liv?
Du hade ju kunnat valt att avstå från den operationen om det nu är så psykiskt nedbrytande med ett ärr ( som f.ö är fint) och dött istället. Eller?
Det är inte nödvändigt att kräva pengar för något så simpelt som ett ärr. Låt pengar gå till dem som behöver de istället.
Jag tror att killen med tredje gradens brännskada i hela ansiktet hellre skulle ha valt det lilla ärret på knät än ett helt demolerat ansikte.
Tänk på de ärren som faktiskt betyder något, dessa ärr behöver nödvändigtvis inte vara fysiska. De kan lika väl vara psykiska. Det händer saker här i livet som är så oerhört tragiska och orättvisa. Saker som orsaker så mycket mer skada än ett litet ärr på ditt knä. Folk lider, PÅ RIKTIGT!
Och ni klagar över ett litet ärr... Skäms!
Åh vad skönt att få det sagt (på sin blogg av alla ställen)
