Don't panic
En längre tid har jag vid flertal tillfällen vandrat hem genom natten
och förundrats över tystnaden.
Förundrats över hur en hel stad accepterar den och säkert också omfamnar den.
Jag själv har länge undvikit tystnaden,
för det är den som skrikit hela kroppen döv.
Jag vågade aldrig möta tystnaden ensam,
någon var alltid tvungen att hålla sina händer över mina öron tills jag somnade,
något fick alltid spela vackra ord och melodier för att hålla oljudet inombords borta.
Men nu vågar jag lyssna till tystnaden ibland
och låta den tala till mig.
Jag vågar höra mina egna steg mot en frusen mark,
utan att inbilla mig hur kylan tränger in genom skosulorna och kryper fram inom mig.
Nu vågar jag se in i skuggorna några meter bort utan att känna att mörkret sväljer mig.
Jag vågar möta mig själv i tystnaden
jag vågar göra framsteg...
