Inside it all feels the same
Du förgiftar luften runtomkring dig,
jag försöker andas den.
Alla dina ord blir till nervgift
och rycker och drar i varenda liten en av alla mina miljoner celler.
Du pulserar som ett giftmoln inom mig
och kväver innehållet längst vägen.
Jag
tillintetgörs tills dess att något eller någon avgiftat mig.
Jag önskar att jag kunde skrika
men det finns inget att säga dig....
Så fort snön lagt sig ska jag be om en vinterdrog
Jag darrade som löven idag
och jag kände mig som dem då de försöker klamra sig fast vid sin gren.
Och jag darrade av både den sortens kyla som biter igenom kläder och hud,
och av den panik som fick en tanke att cirkulera i mitt huvud.
En tanke som fick mig att viska tyst för mig själv att ''så fort snön lagt sig till rätta ska jag be om en vinterdrog''
Och det får vara precis vad som helst bara det tar mig en bit över noll.
Jag vågar mig inte på några önskningar
för jag vet att de alltid leder till besvikelse.
Men att vara två om saken vore ändå en sådan.
För fyra händer är bättre än två vet du väl?
Alla dessa flyttfåglar som bor i mitt bröst
i magen alltså..
Jag tror flyttfåglarna däri har börjat längta efter andra städer
så pass mycket att det försöker slå sina vingar inom mig,
men jag står stilla kvar.
Paralyserad.
För människor tar mina händer och håller mig kvar,
nu när jag bara vill släppa taget.
Hur kan det komma sig då de annars ger mig fingret?
Och de där flyttfåglarna äter mina piller för att få sova om natten,
för att själva stilla sin frustration.
Och jag blir utan mina milligram,
jag blir utan min sömn.
För när jag blundar,
då ser jag alla utslagna fåglar som skulle ta mig därifrån om natten,
så jag kunde stå ut med dagen.
Och det ska ni veta,
det får hela kroppen att skrika i tystnad.
Ni är lampor, jag är is
Det är så lätt att frysa till is,
det krävs så mycket för att tina.
För mycket.
Och alla vet att man aldrig kan önska sig för mycket ''för den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.''
Jag låter folk bli till värmelampor och jag vill förflytta mig längst med dem.
Men de slocknar alla då de frostat av mina murar,
och de lämnar mig alltid längre ut i kylan...
Det märks att den årstid som håller så många på fötter är död nu,
det är höst, det är mörkt nu.
Det är ensamt
iskallt
och tomt nu.
Och vi som fann tröst i sol och värme,
vi eller i alla fall jag
gömmer mig helst under ett täcke,
och söker skydd nu.
Någon sa '' Jag önskar att jag var en igelkott och fick krypa ner under hundratals löv och gömma mig''
och jag höll med men jag tänkte '' Jag önskar att jag fick låna ett par vingar och förlytta mig med fåglarna här ifrån, till ett ställe som värmer''
150909
Att möta din oförståelse,
kan jämföras med en öppen hand mot min kind.
Och det svider lika intensivt varje gång,
både i kroppen
och bakom ögonlocken.
Att se hur mina försök till försoning
passerar dina öron utan att uppfattas,
utan istället missuppfattas.
Det får hela min kropp att skrika,
men du hör ingenting...
It rips it hurts
Jag undrar och jag räds för att allt det undantryckta
som inte längre vilar inombords,
på något vis kan orsaka mig fysisk skada på riktigt.
Då alla de där känslorna man aldrig riktigt kan sätta fingret på
kämpar så hårt för att ta sig ut ur min kropp
att det börjar göra riktigt ont i min bröstkorg
på riktigt...
Well I wish...
Fann en väldigt vacker låt http://www.youtube.com/watch?v=L4sa2HoXpsE
Kluven
Jag känner mig kluven,
både i vilja och som person.
Ibland tom
och ibland överfull,
av alla de känslor som ibland slår mig så hårt i magen att luften faktiskt tar slut.
och jag kämpar med paniken
och med ångesten som suger luften ur mina lungor,
och lämnar mig under attack.
Och jag undrar om det inte vore bättre att döda allt som strider inombords
i ett sista krig mot känslorna där jag går ut ur striden som enda överlevande,
och fullkomligt känslokall...
Händer greppar om mitt hjärta,alldeles för hårt
Jag har håll i hjärtat,
efter alla försök att springa ifrån allt som faktiskt händer,
och händer greppar om mitt hjärta alldeles för hårt.
Tiden ligger stilla över bröstet och gör det en aning för svårt,
att ta de andetag som behövs för att orka med allt som faktiskt krävs av mig emmellanåt.
Och oviljan att acceptera att livet har sin gång,
får mig att vilja stänga ögonen varje gång jag öppnar dem och somna om..
Jag vet inte om jag tappat räkningen,
eller om det bara blivit för overkligt att räkna dagarna sedan du försvann...
Your fool
fastnar i kläderna,
sätter dig i huden.
Och vägrar försvinna...
Du avspeglas i varje ansikte,
men dyker själv aldrig upp,
för att spegla dig i de par ögon,
som ofrivilligt alltid letar efter dig.
Gränsen emellan logik och förnuft
överskrids av den envisaste känsla jag någonsin känt.
Varför tvingas jag över gränsen
när jag helst av allt vill se den suddas ut...
Ta den gärna med dig när du försvinner,
det är ju rätt uppenbart att du inte kommer stanna kvar.
Undertecknat
Your fool
Kanter nöts med tiden
Vi är alla delar av ett pussel,
med kanter som tillhörde varandra.
Alla en del av den bild som bars upp av fem händer.
Men kanter nöts med tiden,
och avståndet som växte oss emellan tvingade oss slutligen isär.
Och bilden brast
då de händer som brukade hålla oss ihop,
en dag valde att söka sig bort ifrån varandra,
söka sig till andra....
