Dont give me choise
och jag insåg att det faktiskt bara var ett önsketänkande som bytt form.
Som lurat mig att tro och känna,
vad jag egentligen bara önskar....
Vad jag egentligen önskar är vad jag längtar efter och behöver,
något jag hade en gång men tappade längst vägen.
Kanske sprang även det ifrån mig,
då jag själv alltid tycks finna mig själv ståendes på samma ställe som sist jag granskade mitt liv.
Visst vill jag också färdas framåt och inte frysa fast i livet,
men jag tycks missa varje chans att springa med resten.
Jag kanske helt enkelt är för rädd för vad som kan vänta längre fram,
som det gör mig handlingsförlamad.
Istället för att agera stannar jag kvar i tryggheten som i själva verket är ovissheten.
Och vem kan ärligt säga att det är att vara trygg?
''Give me reason but dont give me choise,
I'll just make the same mistake again''
Ett förtydligande
att mitt hjärta inte är något rum jag hyr ut,
tro inte att du kan flytta in och ut hur du vill....
Sommarslut och svårigheter
Varför måste jag vakna upp ur drömmar
efter två timmars sömn och önska att få somna om så hårt,
att knogarna vitnar då jag knäpper händerna och ber om att få falla tillbaks in i vad som var så mycket bättre,
än det jag vaknade upp till.
Det är något som dör med sommaren
och återigen placerar mig någonstans bortanför solljuset,
och värmen.
Något som tar sig in i blodomloppet genom ett leende
och förseglar det tills nästa gång solen åter det når.
Något som sliter och drar i alla känseltrådar att de goda helt går av.
Något oinbjudet som aldrig frågar om lov utan tar vad det vill ha,
och lämnar mig utan någonting alls.
Varför får jag aldrig överleva en enda höst och vinter utan istället frysa ihjäl,
på utsidan av min egen kropp.
Kan inte jag få vara mitt eget lyckopiller någon gång
istället för någon eller något annat....
Tiden går som på räls, jag spårar ur
I morgon vaknar ni upp
till något,
men jag vaknar upp till ingenting.
Bara en massa tomma timmar och rastlöshet.
För sommaren är slut nu,
så också allt som tillhör den.
Så också flera månader av mitt liv.
Nu är varje vardag på riktigt
och det är dags att sluta låtsas.
Tiden går som på räls
och jag spårar ur...
Fötterna snubblar på orden
känns modet tillräckligt
för att fötterna ska våga sig fram till ett par skor i större storlek
och låta munnen säga sitt.
Istället snubblar fötterna på orden,
och munnen förbannar modet,
då detta aldrig känns tillräckligt för att säga;
får jag dela mina känslor med dig
Som jag saknar dig
När den sanning som gör som ondast att möta
och som är för grym för att orka förstå,
blockerar luftvägarna.
Då raseras det fotstöd som är för sargat för att finnas kvar,
och jag faller tillbaks i tiden.
Och det skratt som brukade fylla hjärterum och värma varje frusen kropp,
och de ögon som log mot varje mötande blick.
De slutar skratta
och de slutar att le.
Och inom mig går varje försök till återuppbyggnad återigen sönder.
Och jag tar till alla metoder för att bevara hennes skratt,
kunde jag skulle jag rista in alla minnen på min kropp,
och låta dem ärras tillsammans med mig.
Och tillslut kanske läka och försvinna in i hjärtat
för att stanna där för alltid...
Elegi
Happiness is like a butterfly,
the more you chase it
the more it will elude you
but if you turn your attention to other things
it will come and sit softly on your shoulder
Det är svårt att se den där fjärilen flyga framför näsan
utan att impulsivt sträcka sig efter den
och självklart få den att slå sina vingar allt längre bort....
Idag känner jag mig en aning tom på ord,
allt känns upprepat och bekant.
Kanske beror det på att jag saknar förmåga att förstå mig på alla de känslor
som virvlar runt inom mig.
De får aldrig leva ut sin vilja och gör därför uppror.
Men trots detta vägrar jag namnge dem.
Därför saknar jag ord.
It's about your size
There's a whole in my heart and it's about your size,
With eyes piercing through my heartbeats
leaving some behind.
With fingers lingering through my mind.
Are you for real or are you just another illusion?
Do you hide behind our vicinity?
Or am I close to your intimate conviction?
I thing I'm developing an addiction
To feel you near.
Since you controls my desire.
You have the power to play with my abstinence and set my skin on fire.
Only you can put the burning frustration to sleep.
By give me a bit of yourself to keep.
Dear old Stockholm
Befinner mig i Stockholm,
tänkte att jag kunde resa bort och lämna tankarna hemma.
Jag har dock fått erfara att tankar inte är ting som man kan bura in eller lämna bakom sig.
De är fånge i ens kropp tills anledningen till dess uppkomst är utredd...
Och det är ju just denna skräck att möta mina tankar och funderingars skapare
som får mig att leva kvar i ovisshet.
Då den känslan ändå är en känsla man kontrollerar över.
Jag är så rädd att tappa kontrollen,
och ligga hjälplös på backen, tillgänglig att trampa på.
Jag är så full med tankar att de jagar mig om natten,
och jag vågar aldrig inse
vad tankarna vill mig,
för jag är så sanslöst feg och tömd på tillit.
Jag vågar helt enkelt inte tro på tankarnas fömåga att skapa något som är äkta.
Godnatt!
Abstinens
och jag har abstinens.
Varje stund av ensam hud och fingrar.
Obotligt sjuk
skriva dem på ett papper,
och riva dem i bitar.
Tills dess att de blivit för obefintliga för att tydas,
att kännas.
Jag har utvecklat en ny fobi,
Den att vara för mig själv.
Panik de timmar jag tillbringar ensam,
då dessa timmar alltid är för långa och känslosamma.
Vänner är botemedlet mot det inre uppror som råder,
utan dem är jag obotligt sjuk.
Du är brännsår
du är brännsår på huden,
och i hjärtat.
Hur kan du som brann i mina ögon,
frysa till is
och köldskada all tillit du tilldelats.
Hur kunde du förmå dig själv att nå fryspunkten på bara några sekunder,
Att du inte fryser ihjäl är för mig ett under,
då du obrydd frostskadat allt vad jag är....
Jag hatar allt du är och står för
Mitt hjärta är ett foster
då de föder en viss kontakt,
och låter hjärtat bli till ett foster som växer sig större i kroppen,
som lever på närhet
som lever på kärlek.
Men
som tillslut svälter
då ögonen väljer att avvisa de egna,
eller blicka in i någon annans.
Men
som aldrig dör.
utan fortsätter hungra.
Men
som magrar allt mer och mer då förtroendet för dessa ögon
redan dött...
Upprorisk jävla rastlöshet
med med inre.
Kan inte förmå mig själv att känna tillräcklighet.
Varken personlig tillräcklighet,
eller tillräcklighet överhuvudtaget.
Det finns alltid något bättre,
någon bättre,
eller någonstans bättre att vara.
Att aldrig känna mig tillfreds med hur livet ser ut,
det tar ut sin rätt inombords,
det kryper bokstavligen under skinnet.
Och oavsett hur mycket hydrokortison salva jag försöker lindra rastlösheten med
slutar det aldrig springa bakom ögonlocken, huden eller i tankarna.
