thisisfreaky

Jag går omkring fullkomligt oense
med med inre.
Kan inte förmå mig själv att känna tillräcklighet.
Varken personlig tillräcklighet,
eller tillräcklighet överhuvudtaget.
Det finns alltid något bättre,
någon bättre,
eller någonstans bättre att vara.
Att aldrig känna mig tillfreds med hur livet ser ut,
det tar ut sin rätt inombords,
det kryper bokstavligen under skinnet.
Och oavsett hur mycket hydrokortison salva jag försöker lindra rastlösheten med
slutar det aldrig springa bakom ögonlocken, huden eller i tankarna.