thisisfreaky

Jag tror att slutet är nära
men mina vita andetag i ett iskallt mörker påminner mig om att det fortfarande finns liv kvar.

Han sjunger ''man måste dö några gånger för att kunna leva'',
jag önskar att han inte hade rätt.

Du är min resperator,
ibland överväger du nog dödshjälp.

För jag förstår att vissheten om att vara en persons ljus eller mörker
ibland måste få dig att vilja gå din väg.

För mig finns bara en väg,
och jag skulle dö om en väg skulle bli flera vägar.
Åt olika håll.

Aldrig tidigare har jag stavat till paranoid,
aldrig tidigare har känslan förseglat mina läppar istället  för att skrika sig ut.
Men den känslan måste vara en naturkraft i sig,
då den trycker bröstkorgen mot backen,
då den övervinner dig.

Vågar knappt öppna ögonen ibland,
för man vet aldrig när någon så vacker
försvinner ifrån ens liv.

Jag älskar så det gör ont.