Du tystnar aldrig
det enda jag behövde för att inse detta var ditt ansikte fastklistrat på min näthinna,
och ditt namn ringandes i mina öron.
jag tror att jag har tinnitus
du kommer krypandes om natten och försätter mitt huvud i de ljusaste toner
och hur mycket jag än skakar huvudet fram och tillbaks för att försöka förneka
att du finns kvar
tystnar du inte.
De håller oss vid liv, de dödar oss
Ibland lämnar jag mitt skal och byter form,
och jag låter snöflingorna falla för att tas emot av min tunga,
smälta i min mun och rinna vidare som isvatten i min kropp.
Jag låter vattnet som egentligen inte räcker till för att släcka törsten efter liv
översvämma en viss del inom mig.
Detta för att resten av mig skall kunna leva vidare och inte bara finnas till.
Och på några sekunder vaknar alla sinnen som fallit i glömska till liv,
och den kyla som alltid hotat genomborra ens hjärta,
den biter mig vänskapligt i benen som för att berätta för mig att det är så här det är att känna någonting.
Oavsett om det är smärta, sorg eller glädje.
Och stenar faller från mitt bröst och krossar murar i sitt fall till backen,
när jag bekantar mig med känslorna och vågar andas i deras närhet, och förstår att de inte dödar mig.
Det är känslorna som håller oss vid liv, och det är dem som dödar oss.
Skillnaden är att våga leva i dem och inte låta dem leva åt dig.
För det innebär bara att de tillslut dödar dig.
Your hand in mine
Vetenskapen om en förlorad vän tar över och jag mottager slagen i magen av sanningen.
Folk pratar om universums alla hemligheter som om de kunde dem utantill,
men ingen kan besvara min fråga när jag försöker få klarhet i hur allt gick till.
Ena dagen var vi alla i livet men dagen därpå dog vi allihopa,
och jag förstod ingenting.
Jag fann mig själv bedövad av saknad,
desperat försökte jag minnas dig så stark som om du faktiskt höll i handen min.
Stunder som denna fryser tiden
men alla sinnen smälter samman.
Kroppen slår av och man betraktar sig utifrån som om man vore någon annan.
För inuti känns sorgen så främmande,
den borde inte finnas där och det är skrämmande,
hur det är sanningens sätt att tala om för mig att det faktiskt sker.
Att du är borta, att jag dig aldrig mer i detta liv återser.
Du står i skuld till mig men jag har dig att tacka
följer med andetagen in och sveper förbi lungorna på sin väg mot hjärtat,
där luften sakta slås varm igen.
Jag har allt för länge stridit mot det där hjärtat som allt för ofta lyssnar på bara sig själv,
och inget annat.
Allt är så mycket lättare nu när det får slå utan motstånd,'
nu när vi försonats igen.
Jag förlorade nästan mig själv
när du fick för stor del av mitt liv,
jag kunde knappt andas tillslut.
Att se dig försvinna
utan att förstå vart vi tog vägen,
slog mig till backen och jag förstod aldrig hur jag skulle få smaka på annat än asfalt igen.
Samtidigt som du står i skuld till mig,
har jag dig att tacka.
För längst ner kunde jag inte sjunka längre.
Och när händer talade till mig
och blåste liv i någon som redan gett upp.
Då reste jag mig upp.
Några sannigens ord
Samtidigt som vintern kastar skuggor över de flesta dagarna,
har den en fömåga att tvinga mig till insikt om min egen existens som jag allt för ofta ifrågasätter.
Ni förstår kylan omvandlar mina andetag till dimma och uppenbarar dem för mig.
Och i de ögonblicken är det som om någonting inom mig vaknar till liv.
Och jag förstår att jag inte längre behöver dig för att andas,
du förlorar mig.
Jag känner mig som min egen fånge ibland,
och jag är den enda som bär nyckeln till alla lås jag gömt mig bakom allt för länge nu.
Men steget från fånge till fri sker inte på en dag.
Jag längtar efter att leva igen och inte bara vara vid liv.
Jag har tröttnat på att sluta ögonen och ständigt föreställa mig själv på en bättre plats,
men att ta sig från en plats i livet till en annan kräver mod större än vad jag besitter.
Jag kan inte riktigt förmå mig själv att ta tag i de drömmar jag har och den lägtan jag känner.
För någonstans är jag livrädd att allting ska gå fel,
men jag är samtidigt livrädd för att livet ska passera mig utan att jag fått närvara.
Och sanningen är den att jag är fruktansvärt trött på att vara rädd för förluster av olika slag.
För i slutändan är det mig själv jag förlorar genom att förbli fånge bakom alla rädslor.
