thisisfreaky

Samtidigt som vintern kastar skuggor över de flesta dagarna,
har den en fömåga att tvinga mig till insikt om min egen existens som jag allt för ofta ifrågasätter.
Ni förstår kylan omvandlar mina andetag till dimma och uppenbarar dem för mig.
Och i de ögonblicken är det som om någonting inom mig vaknar till liv.
Och jag förstår att jag inte längre behöver dig för att andas,
du förlorar mig.

Jag känner mig som min egen fånge ibland,
och jag är den enda som bär nyckeln till alla lås jag gömt mig bakom allt för länge nu.
Men steget från fånge till fri sker inte på en dag.

Jag längtar efter att leva igen och inte bara vara vid liv.

Jag har tröttnat på att sluta ögonen och ständigt föreställa mig själv på en bättre plats,
men att ta sig från en plats i livet till en annan kräver mod större än vad jag besitter.
Jag kan inte riktigt förmå mig själv att ta tag i de drömmar jag har och den lägtan jag känner.
För någonstans är jag livrädd att allting ska gå fel,
men jag är samtidigt livrädd för att livet ska passera mig utan att jag fått närvara.

Och sanningen är den att jag är fruktansvärt trött på att vara rädd för förluster av olika slag.
För i slutändan är det mig själv jag förlorar genom att förbli fånge bakom alla rädslor.