thisisfreaky

Lars Winnerbäck i all ära
Ikväll är bilder ifrån en väldigt fin konsert det enda jag bjuder på,
och kanske även ett äkta leende.
För på första gången på väldigt länge drabbades jag av glädjerus så starkt att det tårades bakom ögonlocken.
Och det ska ni veta det krävs mer än oerhört mycket för att det ska ske,
ikväll var det Lars Winnerbäcks förtjänst.
Det tackar jag honom för

Till ''Remember me as a time of day - explosions in the sky'' låter jag alla fasttejpade murar falla och tårdammarna forsa fritt.
För hur mycket man försöker dagtid är nattetiden alltid värst.
All invändig smärta som samlas under dagen blir tillslut till litervis av tårar som cirkulerar så tragisk i den där dammen man har i hjärtat,
den där dammen som nästan, men bara nästan förolyckar en gång på gång.
Och jag vet inte vad som är värst?
Att ständigt överleva men aldrig leva,
eller att aldrig besitta förmågan att torka ut dammen en gång för alla,
att döda helvetet som bor inombords.

Trots det att pusselbitarna börjar falla på plats,
Känns det som om att allt faller isär.
Jag tror inte ens att jag längre vet vem jag är.
Ögon ser rakt igenom mig,
Men de ser egentligen ingenting,
för det finns inte längre något att genomskåda.
Att försöka säga ett par sanningens ord till mig är som att prata ut i tomma intet,
För era ord studsar omkring som ekon inom mig.
Allt har förlorat sin mening
och jag undrar om det är okej att ge upp nu...

Du skulle blivit 19 år idag

Det är som att försöka andas
när man befinner sig under ytan.

När syrebristen förlamar hela kroppen
och hjärtat krampar av saknad
och jag tänker det kan inte bli värre än så här.
Då ser jag alla ljusen som så kärleksfullt är uppradad runt din grav.
Och hela insidan av kroppen rasar.
Och de sista stegen fram till dig suddas ut av alla tårar som fastnar i ögonfransarna.

Det är som att kämpa mot en känsla som inte ens existerar
allt måste vara overklighet.

För hur kan min vän som skrattade högst av alla
inte längre finnas hos mig?
Hur kan hon inte finnas hos oss?
Hur kan hon INTE finnas hos oss?

Spend all your time waiting
For that second chance
For a break that would make it okay
There is always one reason
To feel not good enough
And it is hard at the end of the day
I need some distraction
Oh beautiful release
Memory seeps from my veins
Let me be empty
And weightless and maybe
I will find some peace tonight

In the arms of an angel

Något så vardagligt enkelt som att ta sig ur ett dagdrömmande tillstånd och kliva ur sängen,
kan ibland tyckas handlingsförlama mig.
Det är så tryggt under kuddar som isolerar allt ljud.
Det känns så säkert att ligga inlindad i täcken som hindrar en ny dag från att bekanta sig med min kropp.
Det är så lätt att stryka ett datum ur kalendern om man spenderat en hel dag i ett annat medvetandetillstånd, på säkert avstånd från människor och händelser.

Om ingen tvingade upp mig under hot och påminnelser om förpliktelser ( som jag inte bryr mig ett skit om )
skulle jag blunda mig igenom dagarna.
Allt förekommande ljud skulle jag välja bort och istället ersätta med fina textrader ur en sång.
Och detta skulle jag göra fram tills dess att jag en dag faktiskt känner att jag orkar kliva upp av egen vilja.
Förhoppningsvis har min tid i isolering då fått mig att glömma hur eländig varje dag brukade kännas,
innan jag valde att blunda mig igenom den mörkaste perioden i kalendern.