thisisfreaky

Till ''Remember me as a time of day - explosions in the sky'' låter jag alla fasttejpade murar falla och tårdammarna forsa fritt.
För hur mycket man försöker dagtid är nattetiden alltid värst.
All invändig smärta som samlas under dagen blir tillslut till litervis av tårar som cirkulerar så tragisk i den där dammen man har i hjärtat,
den där dammen som nästan, men bara nästan förolyckar en gång på gång.
Och jag vet inte vad som är värst?
Att ständigt överleva men aldrig leva,
eller att aldrig besitta förmågan att torka ut dammen en gång för alla,
att döda helvetet som bor inombords.