Alla tomrum blir till solrum
Ingenting känns omöjligt,
inte ens att andas in solen och se hur den färgar av sig mot huden och läpparna då jag inte kan göra annat än le.
Alla tomrum blir till solrum i det fina vädret.
Jag gillar hur våren livar upp hela städer och fyller gatorna med färglatt glass - strössel.
Nu kommer sommar'n, nu kommer sommar'n det var ju roligt hurra....
Loneliness in better when you aren't alone
In someone else's house
In someone else's arms
With someone else to warm the pain away
What can I ask of you
What would you want from me
What would you say if I just fell asleep...
Jag önskar att jag kunde torka ut era tårar föralltid
och laga era spruckna leenden.
Jag vill så gärna låna er av min kärlek och hoppas att den ska räcka åt er alla.
Men jag är otillräcklig,
och det gör ont.
Då jag den enda, att vilja återställa allt till det vanliga,
är den enda som faktiskt verkar vilja.
Och den enda som inte förstår varför ni inte vill,
försöka.
All or nothing
soaring above my mouth,
like an speech bubble.
Always on my lips.
You are like air ,
with your presence lingering everywhere.
Around me.
And yet you are
like nitrogen.
When your absence suffocates me.
You are everything and you are nothing,
I am all or nothing.
But yet a slave for something between.
When i am not ready to loose everything.
Rökförgiftad besvikelse
All förtryckt frustration gjorde sig påmind idag
då den exploderde inom mig.
Tryckvågen måste ha orsakat inomborda ras
eller skadat mina ögon eftersom dessa endast såg hur omvärlden raserades.
Utan att veta ut eller in rusade ovissheten genom kroppen, färdandes under min hud.
Och fingrarna visste inte om de skulle slå sönder allt de kunde finna,
och fötterna visste inte om de skulle sparka sönder allt befintligt.
Hjärnan insåg att detta inte skulle förstöra vad som egentligen behövde förgöras,
denna besvikelse som inte gick att krossa med den egna kroppen,
hur mycket man än skulle misshandlade den med både sparkar och slag.
Så jag trotsade den starka viljan att göra utlopp för mina känslor på materiella ting,
och greppade istället en cancerpinne och drog in röken och höll den kvar tills all besvikelse rökförgiftats och kvävts till dött inom mig.
Världen började röra sig ostabilt vilket kändes bra då jag istället framstod som den stabila.
Det är aldrig försent att göra sådant man borde gjort när man var liten, typ ta hål i öronen.
Jag var livrädd men fast besluten att övervinna min fobi. Sagt och gjort nu sitter de där.
Agnes och jag satte oss i Badhusparken och slängde ur oss alla hatiska ord vi kunde och smutskastade skolan.
Denna gång avstod jag från cancerpinnarna vilket jag borde göra varje gång.
Hittade en stackars cykel på botten av den inte allt för djupa Storsjön gjorde vi också
Sedan cyklade Agnes hem till sig och jag vandrade iväg till jobbet
och det var den dagen
Utebliven luft
Ångest ersätter utebliven luft,
tvingar sig ner i lungorna med våld och föder den där kvävnings känslan
som i sin tur får en att längta efter att ge upp.
Det vore så enkelt och det vore så bekvämt, att slippa vakna med de ton problem man själv skapat
hängandes på axlarna.
Men det vore så fegt och det vore så olyckligt att ge upp nu när man snart är i mål.
För jag vet att det skulle skapa ännu mer ångest i framtiden,
då man ser tillbaks på sitt misslyckande
som inget annat än den enklaste vägen ut,
som en feg jävla flykt från vad som verkar jobbigt och o genomförbart för stunden.
Handskas med ångesten är svårare än man tror,
handskas med misslyckandet är om möjligt ännu svårare.
Denna gång får den enkla vägen finna sig obegådd,
och den svåra vägen finna sig upptrampad till inget annat än sörja.
Allt cirkulerar
vilja veta säkert för att själv känna mig säker
veta vad du tänker för att själv kunna tänka klart
och inte bara i cirklar.
För allt verkar visst cirkulera omkring dig
Hjärterum och tomrum
Jag blir livrädd för mig själv
då minnet börjar svika.
Då dina ögon inte stirrar in i mina lika detaljerat nu som för ett par månader sedan,
då jag framkallade dig bakom mina ögonlock.
Då ditt skratt inte längre spelas upp lika högt och klart inom mig nu som förut då jag lyssnade till ditt skratt på repeat.
Jag är livrädd för att förlora dig föralltid,
minnet är allt jag har kvar.
Och när även det överger mig gör det så obeskrivligt ont,
då jag huggit mig själv i ryggen genom att svika mig själv,
kanske även dig.
Genom att tillåta detaljer försvinna.
Fan kom tillbaks till mig lika tydlig som om du stod framför mig igen,
min älskade lilla ängel,
min Sofia.
Jag saknar dig så oerhört!
Svara mig
och låta er läsa mig som en öppen bok.
Men jag är så trött för att inte tala om less på att leva instängd,
i mig själv.
Alltid hänsynstagande till allt och alla förutom just mig själv.
Men numera till en viss gräns.
jag drog den gränsen,
för första gången i mitt liv.
Beslöt mig för att sätta ner foten istället för att tassa runt på tå,
för att tillfredställa någon annan.
Jag vet bättre nu,
för att tillfredsställa någon annan måste du först vara dig själv tillfreds.
Och så länge din vilja lever under förtryck och bakom stängda läppar,
allt för långt bort från den de egentligen vill vara närmast,
blir ingen tillfredställd.
Jag vill vara en öppen bok, utan att vara förutsägbar,
kom igen
läs igenom mig,
låt ord för old bilda meningar och säga dig någonting.
Så att du sedan kan svara mig....
Godnatt!
Skit
då ska jag skriva dem här......
Beautiful Disaster
Jag gillar inte ensamheten
varken den som ekar inombords eller vid min sida.
Korta stunder av tillfredsställelse,
trots det att det bara är blickar
Men shit vad du är vacker.
Förlåt
Du verkar förstå mig ännu mindre.
Jag vaknar upp utan att förstå hur jag hamnade där men jag kan inte misstycka,
jag vet att jag borde, jag vet att jag inte kan.
Ni förstår nog ingenting nu,
inte jag heller.
Den enda personen som behöver förstå något vill inte ta in vad jag vill att hon ska förstå.
Hon är den enda personen,
och jag ville aldrig att det skulle bli så här samtidigt som det här är det enda jag vill.
Du känns för långt borta nu och jag är livrädd.
Förlåt!
Have a heart
Det är så mycket lättare att avskilja sig från sitt hjärta,
och betrakta allt som sker någon meter ifrån.
Tillräckligt många för att inte beröras eller påverkas,
varken känlomässigt eller fysiskt.
Istället kan jag möta allt med ett leende,
Varför bry sig och involvera sig i känslor som endast raserar?
När man kan bedöva sig själv känslomässigt och hantera allt som sker med inget annat än just ett leende,
Ni vet vad man säger,
ett skratt förlänger livet, allt blir mycket ljusare så.
Asfalt och vårkänslor
Och precis som gruskornen lämnar sin plats på marken då jag tvingar dem ur vägen, flyger vårkänslor omkring inombords då solen bränner i ryggen.
Jag ser mig själv återspeglas i det blanka vatten som grävt sig ner i marken och bildat en pöl,
och jag återspeglas med ett leende.
Det är nästan att jag kan ta i och känna på frihetskänslan då jag rör mig från lägenheten och staden.
Och det känns bra
Foto:Sanna Frykman
Eko
för att sedan förstå att jag numera inte har någon sådan plats att återvända till,
det är ångest på hög nivå.
För jag vet att alla rummen gapar tomt nu,
och skulle jag förmå mig att finna ord i den tomheten skulle de svara mig med ett eko.
Eko, eko
det går ekon mellan hjärtat och hjärnan nu.
Peace
Foto: Sanna Frykman
Peace
it does not mean to be in a place
where there is no noise, trouble
or hard work, it means to be in
the midst of those things and still
be calm in your heart
