Rökförgiftad besvikelse
All förtryckt frustration gjorde sig påmind idag
då den exploderde inom mig.
Tryckvågen måste ha orsakat inomborda ras
eller skadat mina ögon eftersom dessa endast såg hur omvärlden raserades.
Utan att veta ut eller in rusade ovissheten genom kroppen, färdandes under min hud.
Och fingrarna visste inte om de skulle slå sönder allt de kunde finna,
och fötterna visste inte om de skulle sparka sönder allt befintligt.
Hjärnan insåg att detta inte skulle förstöra vad som egentligen behövde förgöras,
denna besvikelse som inte gick att krossa med den egna kroppen,
hur mycket man än skulle misshandlade den med både sparkar och slag.
Så jag trotsade den starka viljan att göra utlopp för mina känslor på materiella ting,
och greppade istället en cancerpinne och drog in röken och höll den kvar tills all besvikelse rökförgiftats och kvävts till dött inom mig.
Världen började röra sig ostabilt vilket kändes bra då jag istället framstod som den stabila.
Det är aldrig försent att göra sådant man borde gjort när man var liten, typ ta hål i öronen.
Jag var livrädd men fast besluten att övervinna min fobi. Sagt och gjort nu sitter de där.
Agnes och jag satte oss i Badhusparken och slängde ur oss alla hatiska ord vi kunde och smutskastade skolan.
Denna gång avstod jag från cancerpinnarna vilket jag borde göra varje gång.
Hittade en stackars cykel på botten av den inte allt för djupa Storsjön gjorde vi också
Sedan cyklade Agnes hem till sig och jag vandrade iväg till jobbet
och det var den dagen
