Det kan aldrig göras ogjort
Händerna skakar,
läppar får knappt fram ett ord.
Allt står stilla,
utom dina slagord.
Det sägs att sparka på en liggandes är att gå över gränsen,
du sprider blåmärken av handlingar tills kroppen tappat känseln.
Osynliga händer runt min hals,
kan inte andas,
kan inte agera alls.
Står paralyserad och ser på,
hur livet tappar färg men ansiktet blir blå.
Försöker begripa det gågna,
försöker förstå.
Men förståndet rinner mellan fingrarna och går ej att lita på.
Någontans i kalabaliken måste det finnas en stadig grund att förlita sig på.
när man väntar ut stormen bakom ögonlocken,
någonstans där man kan överleva känslokrocken.
Julen passerade utan att lämna mig en gnutta glädje,
istället fick jag utstå flera dagar av rödgråtna ögon som ett resultat av en hysterisk dag som lämnade mig full av förvåning som snabbt övergick i nattsvart jävla hat.
Ännu ett bevis på hur sjukt mycket skit som inträffar runt omkring mig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt när alla känslor ständigt förses med bedövande medel på ett omedvetet plan,
förvisso upplever jag inte allting lika starkt längre,
men jag upplever heller just ingenting.
Jag tror att spärren mellan bra och dåligt försvunnit och bedövningen verkar i båda fallen.
Inget sätt att leva sitt liv på och jag börjar snart dra i vilka trådar som helst för att undvika samma gamla ruta nummer ett.
Förut handlade allt om att hålla näsan millimeter över vatten,
att hålla sig en bit över noll.
Nu strävar jag efter något så mycket större,
jag vill spränga alla hinder och placera mig på en högre nivå.
Men hur gör man?
Ska man behöva omskolas för att kunna andas fritt?
läppar får knappt fram ett ord.
Allt står stilla,
utom dina slagord.
Det sägs att sparka på en liggandes är att gå över gränsen,
du sprider blåmärken av handlingar tills kroppen tappat känseln.
Osynliga händer runt min hals,
kan inte andas,
kan inte agera alls.
Står paralyserad och ser på,
hur livet tappar färg men ansiktet blir blå.
Försöker begripa det gågna,
försöker förstå.
Men förståndet rinner mellan fingrarna och går ej att lita på.
Någontans i kalabaliken måste det finnas en stadig grund att förlita sig på.
när man väntar ut stormen bakom ögonlocken,
någonstans där man kan överleva känslokrocken.
Julen passerade utan att lämna mig en gnutta glädje,
istället fick jag utstå flera dagar av rödgråtna ögon som ett resultat av en hysterisk dag som lämnade mig full av förvåning som snabbt övergick i nattsvart jävla hat.
Ännu ett bevis på hur sjukt mycket skit som inträffar runt omkring mig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt när alla känslor ständigt förses med bedövande medel på ett omedvetet plan,
förvisso upplever jag inte allting lika starkt längre,
men jag upplever heller just ingenting.
Jag tror att spärren mellan bra och dåligt försvunnit och bedövningen verkar i båda fallen.
Inget sätt att leva sitt liv på och jag börjar snart dra i vilka trådar som helst för att undvika samma gamla ruta nummer ett.
Förut handlade allt om att hålla näsan millimeter över vatten,
att hålla sig en bit över noll.
Nu strävar jag efter något så mycket större,
jag vill spränga alla hinder och placera mig på en högre nivå.
Men hur gör man?
Ska man behöva omskolas för att kunna andas fritt?
I form av en tår
Att gömma mig bakom en lögn gjorde mig mer synlig än någonsin.
Och sanningen skrattade åt mig när den hittade mig så lätt.
Att plocka isär alla meningar till ord och röra om dem tills jag inte förstod någonting,
fick bara orden att smärta ännu värre
när sanningen också återförde dem på sin rätta plats i de där meningarna jag helst av allt vill radera ur mitt liv.
Allt förtryckt har svämmat över och allt som inte längre ryms i ett sargat hjärta
tar nu form av en tår,
och rinner längst med kinden.
Om alla känslor ändå kunde försvinna med tårarna
kunde jag låta dig lämna min kropp tår för tår.
Men du sitter fast.
Och jag vill bara att du ska försvinna.
Jag vill att allt ska försvinna,
följa med snön när den faller
och begravas under ett täcke,
och frysa ihjäl.
För just nu är det jag som fryser ihjäl
och jag vill inget annat än att börja leva igen.
Och sanningen skrattade åt mig när den hittade mig så lätt.
Att plocka isär alla meningar till ord och röra om dem tills jag inte förstod någonting,
fick bara orden att smärta ännu värre
när sanningen också återförde dem på sin rätta plats i de där meningarna jag helst av allt vill radera ur mitt liv.
Allt förtryckt har svämmat över och allt som inte längre ryms i ett sargat hjärta
tar nu form av en tår,
och rinner längst med kinden.
Om alla känslor ändå kunde försvinna med tårarna
kunde jag låta dig lämna min kropp tår för tår.
Men du sitter fast.
Och jag vill bara att du ska försvinna.
Jag vill att allt ska försvinna,
följa med snön när den faller
och begravas under ett täcke,
och frysa ihjäl.
För just nu är det jag som fryser ihjäl
och jag vill inget annat än att börja leva igen.
Got lost along the road
Söndertrampad av för många skosulor som slagit bort mig som en flisa från gatustenen.
Jag följer med som en småsten i första bästa sko.
För vem klarar av att bli liggandes på gatan själv när alla andra går förbi.
Att vara själv är att förlora sig själv,
för varje gång jag följer med en ny sko blir jag omedvetet någon annan.
Och när skons ägare trampat runt på småstenens alla kanter
för att slutligen vända upp och ner på skon för att låta mig falla till marken.
Då känner jag mig mer vilsen än någonsin,
när jag ligger där förlorad på gatan igen.
Länge sedan jag skrev en dikt,
men det har inte funnits några ord för jag förlorar mig själv hela tiden.
Lycka är obeständig
Jag hat-älskar det där leendet som värmde mig från topp till tå varje gång,
så pass innerligt att det nästan brände hål inom mig.
Något föddes och dog i samband med att de där läpparna som ibland inte sa någonting men ändå sa precis de rätta orden försvann.
De sådde ett frö i mörker utan luft,
och alla vet att växter behöver ljus och syre för överlevnad.
Från avstånd lät du några andetag gro i tomrummet,
och i takt med att decimeter vart centimeter och centimeter vart millimeter hittade en strimma ljus in.
Sedan växte den där känslan fast i mig,
ni vet den känslan som trycker undan de andra då avstånd har blivit närhet.
Buddhisterna menar att all lycka är obeständig och jag är villig att hålla med dem till fullo.
För i takt med att millimeter vart centimeter och centimeter vart decimeter, och decimeter vart många många meter försvann den med avståndet.
Jag vet att ditt leende inte är till för att bränna hål i just min olycka längre,
men fröet är sått, och det hann växa sig fast i hela kroppen.
Jag försöker döda det med bara tanken men som ni vet vissnar det inte på en dag.
Men jag försöker allt vad jag förmår ska du veta...
så pass innerligt att det nästan brände hål inom mig.
Något föddes och dog i samband med att de där läpparna som ibland inte sa någonting men ändå sa precis de rätta orden försvann.
De sådde ett frö i mörker utan luft,
och alla vet att växter behöver ljus och syre för överlevnad.
Från avstånd lät du några andetag gro i tomrummet,
och i takt med att decimeter vart centimeter och centimeter vart millimeter hittade en strimma ljus in.
Sedan växte den där känslan fast i mig,
ni vet den känslan som trycker undan de andra då avstånd har blivit närhet.
Buddhisterna menar att all lycka är obeständig och jag är villig att hålla med dem till fullo.
För i takt med att millimeter vart centimeter och centimeter vart decimeter, och decimeter vart många många meter försvann den med avståndet.
Jag vet att ditt leende inte är till för att bränna hål i just min olycka längre,
men fröet är sått, och det hann växa sig fast i hela kroppen.
Jag försöker döda det med bara tanken men som ni vet vissnar det inte på en dag.
Men jag försöker allt vad jag förmår ska du veta...
