thisisfreaky

Ångest ersätter utebliven luft,
tvingar sig ner i lungorna med våld och föder den där kvävnings känslan
som i sin tur får en att längta efter att ge upp.
Det vore så enkelt och det vore så bekvämt, att slippa vakna med de ton problem man själv skapat
hängandes på axlarna.
Men det vore så fegt och det vore så olyckligt att ge upp nu när man snart är i mål.
För jag vet att det skulle skapa ännu mer ångest i framtiden,
då man ser tillbaks på sitt misslyckande
som inget annat än den enklaste vägen ut,
som en feg jävla flykt från vad som verkar jobbigt och o genomförbart för stunden.
Handskas med ångesten är svårare än man tror,
handskas med misslyckandet är om möjligt ännu svårare.
Denna gång får den enkla vägen finna sig obegådd,
och den svåra vägen finna sig upptrampad till inget annat än sörja.