thisisfreaky

Jag blir livrädd för mig själv
då minnet börjar svika.
Då dina ögon inte stirrar in i mina lika detaljerat nu som för ett par månader sedan,
då jag framkallade dig bakom mina ögonlock.
Då ditt skratt inte längre spelas upp lika högt och klart inom mig nu som förut då jag lyssnade till ditt skratt på repeat.
Jag är livrädd för att förlora dig föralltid,
minnet är allt jag har kvar.
Och när även det överger mig gör det så obeskrivligt ont,
då jag huggit mig själv i ryggen genom att svika mig själv,
kanske även dig.
Genom att tillåta detaljer försvinna.
Fan kom tillbaks till mig lika tydlig som om du stod framför mig igen,
min älskade lilla ängel,
min Sofia.

Jag saknar dig så oerhört!