thisisfreaky

Folk frågar och jag intar mitt stelopererade leende,
och jag gör som jag alltid gör.
Jag ljuger dem rakt upp i ansiktet.
Men jag vill inte kalla mig själv för lögnare,
jag föredrar att vara förnekaren.
Ni förstår att varje gång någon låter orden ''hur mår du'' träffa mig i ansiktet
försöker jag tro på min egen lögn när jag drar på läpparna
och pressar fram ett ''bara bra'' så övertygande jag bara kan.
Jag förnekar paniken som nästintill avslöjar mig varje gång,
då det rycker i ansiktsmusklerna som håller leendet på plats.

En kär vän slog huvudet på spiken när hon sa
''du kan endast bli lycklig om du lär dig att den enda du behöver för att uppnå lycka är dig själv''
Jag kände hur rätt hon hade,
och jag kände hur jag föll ihop som ett korthus under hennes ord.
För jag vet inte hur man gör.

Och jag tror aldrig att hopplösheten skrattat mig i ansiktet så högt som då,
och jag tror aldrig att meningslösheten känts så mycket som den kändes just precis då...