thisisfreaky

Det tog slut på hopp och det tog slut på förväntningar,
det var bara härom kvällen då vakennätter helt plötsligt blev ensamnätter.
Jag har inte riktigt vant mig vid att två numera är en under ett täckte som aldrig tycks ligga som det ska.
Även om jag inte klarar av att somna ifrån alla hjärnspöken och hjärtespöken på egen hand,
så försöker jag allt vad jag kan.
Ett piller om kvällen är min högra hand
och en flykt från klarvaken-timmar av för stora känslor.

Livet är ingen nöjespark men trots det är mitt inre den största åkattraktionen av alla.
Jag önskar att jag kunde trycka på nödstopp och kliva av.
För alla vet att om man har problem med hjärtat är det en lek med livet att slungas upp och ner.
Och mitt orkar nog inte så mycket mer nu.

Jag ber på bara knän att flyttfåglarna i mitt bröst ska ta mig härifrån
för varje dag försvinner ljuset ännu längre in i mörkret,
och jag kan bara se på....