thisisfreaky

Det känns som min kropp vänt ut och in på sig själv,
och den där insidan man alltid vill skydda,
den är nu fullkomligt utlämnad utan kroppsligt skydd.
Och den utsida som brukade ta alla fysiska smällar,
den är ersatt och varje gång jag slår i en kant eller ett hörn
så gör det fruktansvärt ont inuti mig.
Sanningen är den att allt jag gör numera smärtar.
Det krävs inte mer än en vindpust för att hela jag ska gå sönder.

Huvudet vill en sak med kroppen känner något annat.
Hur mycket jag än försöker intala mig själv om att allt kommer ordna sig,
så sjunker jag allt djupare in i mig själv.
Jag tror aldrig mina ögon sett hjärtat på så nära håll förut.

Och det ser allt annat än bra ut...

Vakennätterna blir allt längre och intensivare,
allt jag kan göra är att betrakta ljusspelet på väggarna
då ångesten tvingar mig in i fosterställning.

Jag bryr mig inte längre om dagar och nätter,
alla timmar är lika mörka och jag orkar inte skilja dem åt.
Att stanna i sängen dagarna igenom är allt jag vill,
och det enda tryggheten i världen är bakom ögonlocken.