Handlingsförlamad
Något så vardagligt enkelt som att ta sig ur ett dagdrömmande tillstånd och kliva ur sängen,
kan ibland tyckas handlingsförlama mig.
Det är så tryggt under kuddar som isolerar allt ljud.
Det känns så säkert att ligga inlindad i täcken som hindrar en ny dag från att bekanta sig med min kropp.
Det är så lätt att stryka ett datum ur kalendern om man spenderat en hel dag i ett annat medvetandetillstånd, på säkert avstånd från människor och händelser.
Om ingen tvingade upp mig under hot och påminnelser om förpliktelser ( som jag inte bryr mig ett skit om )
skulle jag blunda mig igenom dagarna.
Allt förekommande ljud skulle jag välja bort och istället ersätta med fina textrader ur en sång.
Och detta skulle jag göra fram tills dess att jag en dag faktiskt känner att jag orkar kliva upp av egen vilja.
Förhoppningsvis har min tid i isolering då fått mig att glömma hur eländig varje dag brukade kännas,
innan jag valde att blunda mig igenom den mörkaste perioden i kalendern.
