thisisfreaky

Kylan är nästintill outhärdlig,
följer med andetagen in och sveper förbi lungorna på sin väg mot hjärtat,
där luften sakta slås varm igen.

Jag har allt för länge stridit mot det där hjärtat som allt för ofta lyssnar på bara sig själv,
och inget annat.
Allt är så mycket lättare nu när det får slå utan motstånd,'
nu när vi försonats igen.

Jag förlorade nästan mig själv
när du fick för stor del av mitt liv,
jag kunde knappt andas tillslut.

Att se dig försvinna
utan att förstå vart vi tog vägen,
slog mig till backen och jag förstod aldrig hur jag skulle få smaka på annat än asfalt igen.

Samtidigt som du står i skuld till mig,
har jag dig att tacka.
För längst ner kunde jag inte sjunka längre.
Och när händer talade till mig
och blåste liv i någon som redan gett upp.

Då reste jag mig upp.