De håller oss vid liv, de dödar oss
Ibland lämnar jag mitt skal och byter form,
och jag låter snöflingorna falla för att tas emot av min tunga,
smälta i min mun och rinna vidare som isvatten i min kropp.
Jag låter vattnet som egentligen inte räcker till för att släcka törsten efter liv
översvämma en viss del inom mig.
Detta för att resten av mig skall kunna leva vidare och inte bara finnas till.
Och på några sekunder vaknar alla sinnen som fallit i glömska till liv,
och den kyla som alltid hotat genomborra ens hjärta,
den biter mig vänskapligt i benen som för att berätta för mig att det är så här det är att känna någonting.
Oavsett om det är smärta, sorg eller glädje.
Och stenar faller från mitt bröst och krossar murar i sitt fall till backen,
när jag bekantar mig med känslorna och vågar andas i deras närhet, och förstår att de inte dödar mig.
Det är känslorna som håller oss vid liv, och det är dem som dödar oss.
Skillnaden är att våga leva i dem och inte låta dem leva åt dig.
För det innebär bara att de tillslut dödar dig.
