thisisfreaky

Tomrummet som ändå känns överfullt ekar igen.
Vetenskapen om en förlorad vän tar över och jag mottager slagen i magen av sanningen.

Folk pratar om universums alla hemligheter som om de kunde dem utantill,
men ingen kan besvara min fråga när jag försöker få klarhet i hur allt gick till.

Ena dagen var vi alla i livet men dagen därpå dog vi allihopa,
och jag förstod ingenting.

Jag fann mig själv bedövad av saknad,
desperat försökte jag minnas dig så stark som om du faktiskt höll i handen min.

Stunder som denna fryser tiden
men alla sinnen smälter samman.
Kroppen slår av och man betraktar sig utifrån som om man vore någon annan.

För inuti känns sorgen så främmande,
den borde inte finnas där och det är skrämmande,
hur det är sanningens sätt att tala om för mig att det faktiskt sker.
Att du är borta, att jag dig aldrig mer i detta liv återser.