thisisfreaky

När den sanning som gör som ondast att möta
och som är för grym för att orka förstå,
blockerar luftvägarna.
Då raseras det fotstöd som är för sargat för att finnas kvar,
och jag faller tillbaks i tiden.
Och det skratt som brukade fylla hjärterum och värma varje frusen kropp,
och de ögon som log mot varje mötande blick.
De slutar skratta
och de slutar att le.
Och inom mig går varje försök till återuppbyggnad återigen sönder.



Och jag tar till alla metoder för att bevara hennes skratt,
kunde jag skulle jag rista in alla minnen på min kropp,
och låta dem ärras tillsammans med mig.
Och tillslut kanske läka och försvinna in i hjärtat
för att stanna där för alltid...