thisisfreaky

Befinner mig i Stockholm,
tänkte att jag kunde resa bort och lämna tankarna hemma.
Jag har dock fått erfara att tankar inte är ting som man kan bura in eller lämna bakom sig.
De är fånge i ens kropp tills anledningen till dess uppkomst är utredd...



Och det är ju just denna skräck att möta mina tankar och funderingars skapare
som får mig att leva kvar i ovisshet.
Då den känslan ändå är en känsla man kontrollerar över.
Jag är så rädd att tappa kontrollen,
och ligga hjälplös på backen, tillgänglig att trampa på.
Jag är så full med tankar att de jagar mig om natten,
och jag vågar aldrig inse
vad tankarna vill mig,
för jag är så sanslöst feg och tömd på tillit.
Jag vågar helt enkelt inte tro på tankarnas fömåga att skapa något som är äkta.
Godnatt!