thisisfreaky

Jag hann ifatt en känsla som alltid varit snabbare än mig idag,
och jag insåg att det faktiskt bara var ett önsketänkande som bytt form.
Som lurat mig att tro och känna,
vad jag egentligen bara önskar....

Vad jag egentligen önskar är vad jag längtar efter och behöver,
något jag hade en gång men tappade längst vägen.
Kanske sprang även det ifrån mig,
då jag själv alltid tycks finna mig själv ståendes på samma ställe som sist jag granskade mitt liv.

Visst vill jag också färdas framåt och inte frysa fast i livet,
men jag tycks missa varje chans att springa med resten.
Jag kanske helt enkelt är för rädd för vad som kan vänta längre fram,
som det gör mig handlingsförlamad.
Istället för att agera stannar jag kvar i tryggheten som i själva verket är ovissheten.
Och vem kan ärligt säga att det är att vara trygg?


''Give me reason but dont give me choise,
I'll just make the same mistake again''