thisisfreaky

Återigen låg jag vaken och såg tiden räkna in morgondagen.
efter ett tusen varv mellan täcke och lakan var det bara sekunder kvar.
Jag hörde en stegrande signal som sökte sig in i mitt omtumlade men klarvakna sinne.
Öppnade ögonen för att återse vad jag redan sett de senaste timmarna.
Prövade mina ben men insåg att all energi följt med tiden när den tog slut.
Jag slöt ögonen igen.

Missade alla lektioner förutom den sista. Sedan fikade jag med Fasica på Tings. Sen begav jag mig ''hem''

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll

Du får skrika om du vill,kalla mig vad du vill.
Men jag tror inte att det är vad du egentligen vill.
På sistone har vi kommit närmare varandra och för första gången på länge har jag kännt att blodet i våra ådror är detsamma.
Men att stå nära gör allt dubbelt så skört.
Och det filter som tidigare rensade dina ord släpper nu igenom dem.
Du vet att det tar, så vad krävs det för att du ska förstå innebörden av dina ord och handlingar?