thisisfreaky

Vi lever i tresamhet,
du jag och rädslan.

För att en dag vakna upp till ensamheten.

Ibland glömmer jag bort att leva i verkligheten,
då tankarna börjar andas min luft,
och syresättningen i huvudet sjunker och endast en tanke i taget kan hållas vid liv.

Det är realismen mot ens värsta farhågor i kampen om sanningen.

En människas rädslor får oss ibland att blunda för sanningen,
och tappa greppet om verkligheten,
och istället klamra oss fast vid våra hjärnspöken när vi borde fly från deras skuggor.

För alla vet ju att de försvinner i dagsljus.

Trots det kan jag inte styra mina tankar från hjärtats mörkaste hål.

För det är dit rädslan för mig,
rädslan att en dag vakna upp till en värld utan dig.

Men när jag öppnar ögonen och låter dagsljuset översvämma alla mörka hjärtehål,
då ser jag bara dig och jag skäms för min egen förmåga att inte kunna lita på kärleken,
att lita på att jag inte kommer övergivas igen.

Förlåt mig älskling, du betyder mer än allt för mig.