thisisfreaky

Livet är inte rättvist,
inte någonstans!
Du är inte rättvis,
du får inte räcka mig din hand om du bara stannar ibland.
Mina tankar är inte rättvisa,
när de klamrar sig fast vid ditt minne,
Det är inte rättvist att tomrummet du efterlämnat,
ekar till svars i både drömmar om natten och dagen.
Det är inte rättvist när jag så gärna vill skita i dig,
men inte klarar av att släppa taget.
DET ÄR INTE RÄTTVIST



Hälsade på min mamma i hennes nya lägenhet för första gången här om dagen.
Det går inte riktigt att sätta fingret på den känslan som väcks till liv.
För ibland vill jag skrika,
ibland gråta,
ibland stänga er ute för att slippa känna överhuvudtaget.
Men ibland vill jag även hålla om er båda två och låtsas att allt är som vanligt.
Varför kan inte allt vara som vanligt?