thisisfreaky

Det värsta är att möta din blick men inse din frånvaro
att minnas känslan av din närvaro,
Att rädslas över falska ord,
som givits plats i mitt bröst.
Att inse att någonting var ingenting.
Att vänta
för att undermedvetandes hoppas.
Ochalla vet att förhoppningar är till för att krossas,
och att väntan är till för att kväva.

Jag kvävs
inte bara av din ovisshet,
utan även av den frustration som ligger i mitt bröst och expanderar i oroväckande fart.
Befinner mig på gränsen till explosion.
Och även av smärtan att möta er blick och numera se er som två främlingar.
Både för varandra och i mina ögon.
Jag är en främling i mitt eget hus,
som inte längre känns som ett hem,
utan mer som ett känslofängelse.

USCH!