thisisfreaky

Var ett tag sedan det skrevs något här
Jag skyller på den enkla anledningen att så mycket hänt fast det egentligen inte hänt någonting.
Eller kanske har det hänt alldeles för mycket,                känslomässigt!

För att slippa tänka på hur ont det gör i mitt eget hjärta äter jag miljontals godishjärtan,
i hopp om att de ska lida mer än mig.

Och jag tror att min önskan om att slippa känna någonting slog in delvis.
Fast nu känner jag mig bara tom och livlös.
Skratten existerar men de fyller ingen känslo-funktion,

Inte ens då Håkan räckte mig en ros eller tog min hand kände jag mig lycklig.
Jag hade längtat efter den känslan som alltid infinner sig då han sjunger rakt in i hjärtat.
Men inte ens han lyckades få glädjen till liv.

Jag förstår inte hur ett hjärta kan klara av besvikelse efter besvikelse,
så mycket saknad och svek,
tomhet och ångest.
Jag förvånas varje gång jag känner det slå