thisisfreaky

SEX dagar och TJOGOTRE minuter sedan förra gången jag lyckades
eller kanske misslyckades
med att dela med mig av mina tankar här.

Under de sex dagarna och tjugotre minuterna har tiden färdats i illfart
men ska jag vara ärlig känns dessa dagar och minuter endast som några få.
Ni förstår,
jag har låtit passiviteten slagit rot i mig och växt sig fast i marken.
Och eftersom att tiden inte tar hänsyn till detta har den passerat utan mig.

Jag börjar känna paniken röra sig inom mig,
det är så mycket som står på spel,
men passiv som jag är ( utan att kunna rå för det) kommer allt gå förlorat.
Jag vet det redan, det handlar bara om att kunna acceptera detta faktum.

Dock är acceptansen om att förlora något som för stunden är obetydligt, lika svårt,
som att förlora något betydelsefullt.
För allt är egentligen av betydelse.
Jag kan förneka detta,
men det är även jag som förlorar flera gånger om, genom att göra just detta.