thisisfreaky

Jag kan inte styra över den när den kommer... den bara kommer.
Den slår ut mig totalt, och lämnar mig kraftlös på golvet.
Jag sluter ögonen gång på gång för att förtränga de tårar som suddar ut allt runtomkring. 
Och i dessa stunder förlorar jag inte bara synen på omvärlden, jag förlorar mig själv. Jag faller så hårt att jag tappar andan.
Jag tror att det är i dessa stunder som jag vaknar upp till verkligheten. För på sistone har jag tillåtit mig själv att somna in. Och verkligheten hängde över mitt liv som en skugga.
Jag tillät allt bli mörkt.
Jag vandrande runt på autopilot utan en aning om det liv som passerade utanför min lilla bubbla.
Sorgen livnärde mig men dödade allt annat. Jag tror att jag vissnade inombords.
Och precis som en vissen blomma tappade jag mina blad en efter en.
Tillslut låg jag på backen som en enda vissen klump och kunde inte finna kraften att ta mig upp.

eftersom att sorgen lämnade mig sömnlös om nätterna drömde jag om dagarna. Jag såg ditt fina blonda hår överallt.
Jag höll andan varje gång i väntan på att få se dina fina blå ögon stirra in i mina.
Jag krossades varje gång, när jag insåg att du bara var en inbillning, en förhoppning, en saknad så stark att den fick liv genom andra. Jag ville inte fortsätta....
Jag kunde ligga tyst i timmar och lyssna efter dig, jag kunde ligga orörlig i evigheter bara för att kunna känna dig.
Någonstans i sorgen tappade jag bort mig själv, mitt liv, jag dog.
Ännu idag fattas du mig. Jag har ett hål i mitt hjärta och så ska det förbli.
För den platsen som brukade fyllas av dina skratt ska alltid förbli din plats.
Även om jag aldrig får höra ditt skratt igen och platsen föralltid ska stå tom.

Sorgen är oändlig och oändlighet tar aldrig slut. Oändlighet är något man lär sig leva med men som man aldrig accepterar.


Jag saknar dig så att jag ibland tror att jag ska gå sönder...