thisisfreaky

På rymmen övernattade jag under ett blommigt täcke på vännens golv.
När ögonen fuktades lite lätt strömmade berättelserna om den lilla draken med de röda ögonen och den lilla aborren som fastnade på kroken in genom öronen.
En vänlig gest av en bästa vän.

Även fast ögonen stirrade tomt framför sig  var det lika mörkt som om de vore slutna.
Ibland kanske verkligheten fungerar så, som ett enda stort mörker.
Trots att taket var lika mörk som natthimlen utanför reflekterades inte ljuset från stjärnorna i tårarna som rann nerför kinden.
T.om stjärnorna vars uppgift att förmedla om hopp hade slocknat