Your hand in mine
Vet du? För det gör inte jag?
Jag finner mig fortfarande stirrandes in i dina ögon med oförstående blick.
Jag kan le mot dig men du kommer aldrig le tillbaks. För fysiskt är du inget mer än ett foto i mina händer.
Vet du att jag slits itu när jag märker att du tynar bort. Ditt skratt ekar inte längre i mitt huvud, ditt ansikte speglas inte längre i mitt minne. Istället är Det fotografierna som jag desperat klamrar mig fast vid som dyker upp på min näthinna när jag vill minnas ditt ansikte.
Hela händelsen, hela din bortgång är för stor för att omfamna och förstå.
Allt känns bara overkligt och orealistiskt. Jag vet inte hur jag ska hantera de känslor jag själv inte får någon klarhet i.
Jag vill bara slita ut klumpen ur magen, stenen ur hjärtat. Men jag vill inte mista dig. Och just nu sitter en så stor del av dig i den klumpen och i den stenen och jag kan inte kasta bort dig.
Jag vill bara falla ner i mörkret och slippa känna någonting. Vara helt omedveten om den verklighet jag lever i. Bara slippa existera.
För jag vet att jag aldrig kommer få leva med dig, nu är jag för alltid utan dig.
Your hand in mine föralltid Sofia - jag släpper aldrig taget!
