Håller dig på avstånd men du känns så nära,
så svår men ändå knäcker du mig så lätt.
Försöker förstå dig,
du vilseleder mig.
Gång efter gång.
Jag ger upp och du öppnar upp,
jag börjar om för att ge upp igen.
Tycker mig stå med ryggen rak men sanningen är den,
att jag faller
för dig
om och om igen....

Jag ber om en chans att förflyttas tillbaks i tiden till de dagar som passerade men ur minnet föll
till den där kramen jag aldrig riktigt behöll,
utan lät passera för vi skulle ju ses snart igen,
om jag bara hade vetat att det var sista gången jag höll om min vän.

om jag hade kunnat hålla kvar den kramen i evighet
sparat den i cellminnet för kroppen att omfamna varje stund av ensamhet.

Då hade livet utan en nära vän inte ekat lika högt.
Du lever alltid vidare inom mig men skrattet ditt det hade jag behövt,
att spela upp på öronbedövande nivå för att kunna överrösta tomheten när den gör sig påmind genom ekot.

Jag saknar min solstråle till vän <3

Jag glömmer bort att tiden fortsätter gå
när jag själv finner mig att stilla stå,
kvar i dagarna jag delade med en vän
kvar i skratten jag endast kan drömma om att få dela med henne igen.
En del av hjärtat slutade slå med ditt den dagen
och hur lång tiden än växer sig orkar inte ett hjärta i sorg slå ikapp med andetagen.
En människa i sorg har pulsen ur balans,
för du var rytmen i våra liv så länge som du fanns.

Du fattas mig.

Your Hand In Mine Sofia <3



http://open.spotify.com/track/36mpYlfzMfGUn0HRpNvGb2

Någonting innuti
säger ifrån nu,
jag tror det är hjärtat som inte längre vill.
jag tappar bort mig själv,
slagen orkar nog inte pulsera en dag till.

Olycka står och väntar på mig vid ett övergångställ,
vi är bekant sedan förr,
den går med mig genom mörkret
följer mig till min dörr.

Det är otrevligt att inte bjuda in en gammal vän i värmen
men den glömde lämna kylan utanför.
Trots lager av täcken fryser jag på insidan,
jag tror en del av mig dör.

Jag bytte stad för att avverka det sista av mina nio liv där jag kände mig hel,
nu plockar jag ihop bitar av mig själv
utan att förstå hur allt än en gång kan kännas fel.

Lycka är visst obeständig ändå,
var det dumt att tro att den känslan kommit för att stanna
när den rann så lätt genom fingrarna,
trots att den var nära nog för att känna på.

Jag får aldrig lyckas
men heller aldrig ge upp.
Kan det vara så att ödet dömt mig till att föralltid känna hopp som övergår till förtvivlan?
Inte konstigt att jag början tvivla,
på meningen med att resa mig upp efter varje slag,
kanske bör jag helt enkelt ge efter och acceptera ett nederlag.

...en sommar som övergick i höst...

COPYRIGHT (©) Sanna Frykman

Hjärnspökena står åter vid min säng,
täcket räcker återigen inte till,
hur många varv jag än vrider och vänder hittar jag inte tillbaks till min plats.

Jag hatar den här staden
den får mig ur balans.

Hjärtat kämpar för att hålla sin egen rytm och inte falla tillbaks in i stadspulsen.

Jag trodde jag dött tillräckligt många gånger för att börja leva igen.

De lovar en himmel blå,
men himmlen är långt borta, den går ej att nå.
Bakom mina ögon växer molnkroppar likt cancerkroppar,
de skymmer min sikt.
Staden kanske badar i solljus men jag drunknar i dess närvaro.

Folk letar efter min blick,
men blicken flackar ner i backen.
Varje gatusten bär mitt namn, och jag känner era steg i hjärtat.
För det var länge sedan staden slutat kliva på mina tår.

Andetagen fastnar i halsen,
jag vågar aldrig andas ut.
Jag som lärt mig gå med huvudet högt, faller nu ihop som ett korthus bara du blåser på mig.

Minnena är fysiska,
det tog inte lång tid innan de övergick från psykiska.
All tragik pulserar genom mig med hjärtslagen.
Jag trodde ett års rehab från den här staden skulle förändra allt,
men molnkropparna förökar sig på insidan,
glädjen jag kände är beslagtagen.

Den återfås först igen,
när jag lämnar den stad som en gång ägde mig,
tills dess att jag beger mig HEM.

Till dig älskling

När nätter sträcker sig efter mina dagar
i hopp om att sluta mina ögon för att föralltid vila,
då är du solstrålen som letar sig in under ögonlocken och bländar mitt hjärta.

Att öppna ögonen är att möta smärtan då livet tränger sig in i kroppen igen,
det går att jämföras med det första ljuset som möter din blick efter en lång tid i mörker,
det smärtar
så jag stänger ögonen igen.
Och igen.
Tills livet inte längre bländar mig med sanningen,
och när jag ej kan fokusera min blick finns du där att vänja mina ögon mot, tills dess att jag vågar öppna dem igen.

Ett förflutet skaver inom mig,
men du bedövar hela kroppen.
Nog smärtar det ibland men smärta är en del av livet och att älska någon är en smärta i sig.
För känslan är fysisk och växer i kroppen även då det ej finns mer plats.
Därav kommer känslan av att hjärtat skall brista när jag andas in vid din hals.

Ibland undrar jag hur du står ut att dela din luft med mig,
då min för länge sedan tagit slut.
Att vara en människas respirator,
att behöva andas för två,
det är det finaste du kan ge mig,
för det och för allt annat du är älskar jag dig mer än du någonsin kommer kunna förstå.

Nog har jag försökt beskriva i ord och i handling vad det är som växer inom mig,
det jag kommit fram till är att det inte finns nog med bokstavskombinationer för att beskriva någon som dig.

<3

Allt för många år
har passerat utan att man egentligen förstår
Visst vet hjärtat att något alltid kommer gapa tomt i väntan på en vän,
av längtan att återse henne igen.

Att ljuset lämnat jorden för att lysa någon annan stans,
bland tusentals stjärnkroppar sprider du nog din glans.

När mörkret på jorden lägger sig som en skugga över ens själ,
då vill jag tro att du tänder stjärnorna åt den riktning där du nu är.
I känslor som slår och spränger ens hjärta mitt itu,
vill jag ibland tro att du lägger en hand mot min, och för den till mitt hjärta som för att säga ''Sanna jag finns ju här''
Man får ej glömma att trots att du inte finns för mina ögon att se och mina händer att hålla,
så lämnade du kvar det vackraste av dig som vi fick behålla.
Du gav oss möjigheten att i den djupaste sorgen få ditt skratt och din värme att slå sig loss,
för att i nästa stund lägga sig som ett täcke över sorgen som andas all kraft och istället ge syret åt oss.

Du är älskad och jag längtar tills den dag jag får svar på alla frågor och det återigen är du och jag.
Your Hand In Mine Sofia
Jag älskar dig, jag saknar dig

Människor runtomkring,
rörelser, ljud,
försvinner
tystnar,
och blir till ingenting.

När mörkret kommer krypande
när skuggor från ett förflutet lägger sig som en snöra runt halsen,
strypande.

Hon stals ifrån mig
inget farväl, ingen förvarning

Stänger ögonen,
tänker att om jag blundar riktigt hårt,
så kanske smärtan som förtär avtar efteråt.
Istället lamslår den mig,
kan inte andas,
inte utan dig.

Skall en himmel som mörknar och skiner om vartannat räcka för att ersätta dig,
när hela världen slutade slå en natt och dog med dig.

Jag sluter ögonen lite för hårt ibland,
söker i mörkret efter din hand.
Smärtan exploderar inombords när fingrarna slår mot tomrum,
tryckvågen söker sin väg ut genom kroppen och jag öppnar munnen för att skrika,
men istället förblir jag stum.
Inombords går sönder, hjärtat faller isär.
Ögon söker längst himlen,
undrar vart hon är.
Tiden stannar och när den börjar igen
befinner jag mig böjd över rosor för att hedra min vän.
Våra liv stals ifrån oss, då de inte hade början än.

Sekvenser från en becksvart tid,
sköljer genom kroppen som om det vore samtid.
Det är fortfarande inte på riktigt,
men ändå är hon inte här.
Allt går i cirklar, tillslut vet man knappt vem man är.
Tiden läker till en viss del,
men aldrig någonsin kommer jag känna mig hel.
För den plats i hjärtat som är din,
den ekar alltid tomt efter dig vännen min.

Your Hand In Mine Sofia
så kommer det alltid vara <3

Jag tror att slutet är nära
men mina vita andetag i ett iskallt mörker påminner mig om att det fortfarande finns liv kvar.

Han sjunger ''man måste dö några gånger för att kunna leva'',
jag önskar att han inte hade rätt.

Du är min resperator,
ibland överväger du nog dödshjälp.

För jag förstår att vissheten om att vara en persons ljus eller mörker
ibland måste få dig att vilja gå din väg.

För mig finns bara en väg,
och jag skulle dö om en väg skulle bli flera vägar.
Åt olika håll.

Aldrig tidigare har jag stavat till paranoid,
aldrig tidigare har känslan förseglat mina läppar istället  för att skrika sig ut.
Men den känslan måste vara en naturkraft i sig,
då den trycker bröstkorgen mot backen,
då den övervinner dig.

Vågar knappt öppna ögonen ibland,
för man vet aldrig när någon så vacker
försvinner ifrån ens liv.

Jag älskar så det gör ont.

Mina ögon är kameralinser
och jag söker skärpa i en allt för oklar värld.
Ibland känns allt överexponerat och solklart,
andra gånger fruktansvärt underexponerat och bottensvart.
Det enda som tycks göra underverk i mitt fotografi
är han med ögon som alltid genomskådar mig.
Som alltid står klart synligt och perfekt exponerad framför mig.

J
a
g
älskar
h
o
n
o
m

Männskor kan ibland kännas mil bort, när de borde vara några millimeter nära.
Men istället för att blåsa liv, suger ni ut själen min.
Och då undrar jag om ni ens förstår hur hela er värld bara snurrar runt er egen axel,
istället för runt någon annans hjärta.

J
a
g
vill ha er
t
i
l
l
b
a
k
s



copyright (©) Sanna Frykman

Vi lever i tresamhet,
du jag och rädslan.

För att en dag vakna upp till ensamheten.

Ibland glömmer jag bort att leva i verkligheten,
då tankarna börjar andas min luft,
och syresättningen i huvudet sjunker och endast en tanke i taget kan hållas vid liv.

Det är realismen mot ens värsta farhågor i kampen om sanningen.

En människas rädslor får oss ibland att blunda för sanningen,
och tappa greppet om verkligheten,
och istället klamra oss fast vid våra hjärnspöken när vi borde fly från deras skuggor.

För alla vet ju att de försvinner i dagsljus.

Trots det kan jag inte styra mina tankar från hjärtats mörkaste hål.

För det är dit rädslan för mig,
rädslan att en dag vakna upp till en värld utan dig.

Men när jag öppnar ögonen och låter dagsljuset översvämma alla mörka hjärtehål,
då ser jag bara dig och jag skäms för min egen förmåga att inte kunna lita på kärleken,
att lita på att jag inte kommer övergivas igen.

Förlåt mig älskling, du betyder mer än allt för mig.