thisisfreaky

Till dig älskling

När nätter sträcker sig efter mina dagar
i hopp om att sluta mina ögon för att föralltid vila,
då är du solstrålen som letar sig in under ögonlocken och bländar mitt hjärta.

Att öppna ögonen är att möta smärtan då livet tränger sig in i kroppen igen,
det går att jämföras med det första ljuset som möter din blick efter en lång tid i mörker,
det smärtar
så jag stänger ögonen igen.
Och igen.
Tills livet inte längre bländar mig med sanningen,
och när jag ej kan fokusera min blick finns du där att vänja mina ögon mot, tills dess att jag vågar öppna dem igen.

Ett förflutet skaver inom mig,
men du bedövar hela kroppen.
Nog smärtar det ibland men smärta är en del av livet och att älska någon är en smärta i sig.
För känslan är fysisk och växer i kroppen även då det ej finns mer plats.
Därav kommer känslan av att hjärtat skall brista när jag andas in vid din hals.

Ibland undrar jag hur du står ut att dela din luft med mig,
då min för länge sedan tagit slut.
Att vara en människas respirator,
att behöva andas för två,
det är det finaste du kan ge mig,
för det och för allt annat du är älskar jag dig mer än du någonsin kommer kunna förstå.

Nog har jag försökt beskriva i ord och i handling vad det är som växer inom mig,
det jag kommit fram till är att det inte finns nog med bokstavskombinationer för att beskriva någon som dig.

<3