thisisfreaky

Jag borde känna stolthet då jag avslutar min skoltid,
men jag känner bara en stor frihet,
den enda känslan som övervinner den om misslyckandet.
Folk säger att jag tar det stora steget ut i världen nu,
Ur min synvinkel sett trampar jag vatten i försöken att ta mig framåt,
bortåt.
Jag har en del planer men ingen stabil grund att genomföra dem på ,
jag är mestadels kluven, väldigt kluven.
Vilka planer skall tas tag i och genomföras nu och vad kommer jag ångra sen?
Jag tror nog att jag skall fortsätta med den strategin jag hållt mig vid den senaste tiden,
den om att ta en dag i taget.
Det kan bara gå på två olika vis då,
bra eller dåligt.