thisisfreaky

Och jag vet varken vart jag ska börja eller sluta,
för jag vet varken vart allting började och jag har ingen aning om hur det hela kommer sluta.
Men jag vet detta:
Att stirra sig blind på ett problem kommer aldrig att lösa det, snarare förvärra det.
Se inte på en motgång som ett nederlag. Se det som en lärdom.
Ge inte upp efter första,andra,tredje....(ja ni fattar)  försöket. För trots det att allt går åt motsatt håll än vad du önskar kommer det någon gång att vända.
Och när det väl gör det kommer du bli den första att få veta det, känna det, njuta av det.
För livet är inget annat än en heltids berg och dalbana
olika konstruerade för varje individ.
Min består för det mesta av frittfall i hundratals km/h.
Din kanske loopar sig efter ett uppskjut för att sedan dala men stadigt arbeta sig uppåt igen.
Och för några människor här i livet går banan som på räls bokstavligen talat. Rakt fram, utan förändring.
Svänger möjligtvis lite då och då och ändrar hastighet. Men inte mer än så.

Jag har lärt mig utav detta.
Insett ett och ett annat.
Jag må befinna mig i Sveriges jävligaste frittfall som får inälvorna att byta plats mest hela tiden.
Men den kommer släta ut sig så småningom och då kommer lyckan knacka på dörren.
Och till skillnad från dem som levt ett liv utan varken motgång eller medgång kommer jag känna igen den när jag kikar ut genom dörrglöggen.
Och tillskillnad från er vars liv går som på räls så kommer jag kräva så mycket mindre för att uppnå den lycka alla pratar om.
Ni däremot, ni kommer sikta mot stjärnorna och brännas när ni sträcker er mot dem.
För era krav är för höga och osannolika. Ni ser inte lyckan när den ser er i ögonen.
Och till er vars liv inte visar sig som något annat än ett uppskjut.
 Lycka är aldrig bestående och allt har ett slut.
Även er framgång. Förbered er på frittfall och olycka.
När ni väl hamnat där,
sänk era krav på livet och ni skall finna att det krävs så mycket mindre än ni är vana vid.